Vi befinner oss på Lilla Teatern i Helsingfors. Här får teaterpubliken för första gången möta den franska litterära stjärnan Édouard Louis på scen i Finland.
Louis böcker har översatts till över 40 språk och har dramatiserats och spelats på flera teatrar runt om i världen.
”Ljug inte bögjävel, vi vet att det är sant!”
En ung man ligger på golvet omringad av sina mobbare. En tjock spottloska klibbar sig fast på hans arm.
Louis är känd för sin autofiktiva stil, där han med brutal ärlighet skildrar sin uppväxt i fattigdom, det våld han utsatts för och sin flykt från hembygden Hallencourt i norra Frankrike.
Föreställningen på Lilla Teatern, Våldets historia, bygger på två av hans mest kända verk: debuten Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule och den internationella succén Våldets historia.
Tillsammans bildar de en berättelse om att växa upp, försöka överleva och göra upp med våldet i alla dess former.
”Brutal, sensuell, vacker – och ett löfte om hopp”
Regissören och teaterchefen Jakob Höglund har burit Louis berättelser inom sig länge. För honom är pjäsen en tungviktare, men inte utan ljus.
Brutal, sensuell, vacker är de tre ord han väljer för att beskriva den.
– En del scener ska vara jobbiga att se på för att vi ska förstå problematiken i pjäsen. Mitt mål är alltid att publiken ändå lämnas med en hoppfull känsla, säger Höglund.
Han menar att pjäsen utmanar både honom som regissör och den finländska teaterpubliken.
Höglund har aldrig tidigare regisserat långa sexscener mellan två killar:
– Den här typen av scener har jag aldrig sett på scen i Finland förut.
Den första akten är snabb med många scener, medan den andra är långsam.
– Jag kallar den en thriller-opera-aria. Formen rymmer både snabbhet och eftertanke, lekfullhet och allvar.
”Jag vet hur det är att vara annorlunda”
Varför Édouard Louis, varför nu? Arbetsgruppens svar lyder: för att det behövs.
Med sin sociologiska blick placerar Louis träffsäkert sina egna erfarenheter i en samhällskontext som är lika aktuell i Finland som i Frankrike.
Berättelser om våld, klass, utanförskap, sexualitet och skam är inte bara franska, de är våra. I fjol ökade anmälda hatbrott i Finland mot homosexuella och andra sexuella minoriteter.
För Andreas Kvisgaard, studerande vid Teaterhögskolan i Helsingfors och huvudrollsinnehavare i andra akten, är rollen som Édouard Louis djupt personlig.
Han såg pjäsen i Oslo långt innan han själv började spela teater – och visste genast att han ville göra något liknande.
– Det känns viktigt och jag är jättetacksam över att få göra det. Det här är en berättelse som jag har känt till i många år.
Kvisgaard ser sig själv i pjäsen:
Dramatikern om det dubbla tabut
Dramatikern och pjäsens manusförfattare Rasmus Arikka har omvandlat Louis komplexa texter till scen. Han har valt att fokusera på våldets olika skepnader – från klassvåld och rasism till det djupt personliga.
Arikka har samarbetat med Höglund flera gånger och är förtrogen med hans scenspråk. Enligt Arikka utmärks regissören av ett ovanligt vackert och koreografiskt visuellt tänkande på scenen.
– Det uppstår en intressant spänning mellan den råa texten och tematiken, och det lekfulla och poetiska i hans scenspråk. Man behöver inte gotta sig i våldet, men man måste visa att det finns där.
Louis texter handlar inte bara om fysiskt våld, utan också om våldet i språket, något som också poängterar.
En replik som ”Ljug inte bögjävel!” blir en våldsam handling när den skriks ut på en scen, förklarar Arikka.
– Om någon säger det rakt till dig, eller på en teaterscen, blir det ännu starkare än när du läser det i en bok.
Édouard Louis’ böcker är personliga för Arikka:
Också Arikkas insikter är djupt personliga. Han har själv utforskat liknande teman av skam och sexualitet i sin kritikerrosade debutroman Homoromaani (2023).
Det ger honom en unik förståelse för Louis komplexa värld. Han lyfter fram ett centralt tema: svårigheten för män att tala om sexuella övergrepp, det gäller i synnerhet homosexuella.
– Det finns ett dubbelt tabu: att en man kan utsättas för sexuellt våld, och att man dessutom kanske måste komma ut samtidigt som man berättar om en övergreppsupplevelse. Det kan bli för tungt, säger Arikka.
Många homosexuella har lärt sig att låtsas vara heterosexuella för att kunna vara en del av gruppen heterosexuella män. Det här är något som flera av de som jobbar med pjäsen känner igen.
– Det finns en inlärd skam kring sexualitet och homosexualitet, och den bär man med sig även som vuxen, säger Arikka.
Hur iscensätter man våld och sex på ett tryggt sätt?
Att gestalta våld, sex och intimitet på en scen utan att gå över gränsen kräver tillit och precision. Intimitetskoreografen Johanna Elovaara har arbetat noggrant med skådespelarna för att skapa trygghet.
– Allt är koreografi. Skådespelarna vet exakt vad som ska hända, var en hand placeras och hur vi gör varje rörelse. På så sätt blir det jättetryggt, förklarar hon.
Tryggheten omfattar även publiken.
– Vi har tänkt på att det ska vara tryggt också för publiken, så att de känner att de befinner sig på en trygg plats i salongen.
Jag vill inte predika, bara skapa ett rum där tankar och känslor får resonera, så att det kan dröja kvar i kropp och själ länge efteråt
Rasmus Arikka, manusförfattare
Édouard Louis visar hur samhällets strukturer påverkar både förövare och offer, och hur det kan vara svårt att få sin historia hörd och trodd.
I berättelsen om våld, skam och längtan finns kanske vägen till förståelse, tror Rasmus Arikka.
– Bra teater behöver inte ha ett färdigt budskap. Jag vill inte predika, bara skapa ett rum där tankar och känslor får resonera, så att det kan dröja kvar i kropp och själ länge efteråt.
Pjäsen bär på ett löfte om att det svåra kan bli synligt, att orden kan ge motstånd och hopp.
Som regissören Jakob Höglund själv uttrycker det:
– Jag känner mig mindre rädd än någonsin och tycker att det är kul.
Läs Svenska Yles intervju med Édouard Louis nedan.
