Vad är på gång just nu? Vilka är visionerna och strategierna inför framtiden? Måste man börja göra sina filmer med talkokrafter?
Det var bäddat för mängder av frågor när Finlandssvenskt filmcentrums branschmöte samlade drygt 100 personer i Helsingfors.
Programmet inleddes av Anna Blom – med familjebanden i Sverige och arbetslivet i Finland – som talade om sina erfarenheter av att driva ett litet produktionsbolag på svenska i Finland.
En av Bloms uppmaningar är att se finlandssvenskheten som en superkraft när det gäller att krossa barriärer i branschen.
När fyrk inte finns
Även om språket kan öppna vissa dörrar till olika samarbeten så är det inte sagt att allt löser sig smärtfritt.
Ta till exempel Johan Karrentos och Stefan Gustafssons dokumentär Världens minsta parlament som följer arbetet i självstyrelsegården på Åland under ett år.
Tanken är att det lilla och lokala kan bli hur stort som helst bara man tror på sin story. Arbetet fortsätter trots att dokumentären i det här skedet inte har någon finansiering.
Fortsatte jobba gjorde även Herman Karlsson trots att han inte fick finansiering för sin kortfilm Kuusi - Granen.
Till slut blev han så frustrerad att han beslöt sig för att göra den i alla fall. Resolut anlitade han bekanta skådespelare och kollegor och satsade några dagar – och tusenlappar – på att spela in en kort komedi om köpandet av en julgran.
Ett köp som bokstavligen går åt skogen.
Det här är en film där Siri Fagerudd spelar delvis på svenska, medan finlandssvenska Oskar Pöysti, Robert Gripenberg och Dennis Nylund spelar på finska.
Vilket leder till den eviga frågan om hur man ska handskas med språket. Ska man spräcka den helsvenska bubblan eller hålla den vid liv trots att den inte motsvarar en ofta tvåspråkig verklighet?
Lyssnar man på tongångarna inom branschen är det uppenbart att många röstar för att spräcka bubblan.
”Kanske lönlöst att tävla mot Tiktok”
Regissören Elin Grönblom hör till dem som jobbat på både finska och på svenska – i både Finland och Sverige. Ett levande bevis på att superkraften fungerar, även om hon själv verkar trött på att ständigt behöva definiera det finlandssvenska.
Däremot talar hon gärna om hur viktigt det varit att hon via branschbärande Yle fått chansen att inleda karriären på sitt modersmål. Det har gjort det möjligt att utvecklas som filmskapare.
Den paneldebatt Grönblom deltar i visar att det bland filmskapare finns en oro som handlar om allt stramare ramar från inköpare.
Att så mycket kretsar kring att nå en specifik åldersgrupp, konkurrera med Netflix, räkna tittare.
– Det kanske är lönlöst att tävla mot Tiktok. Det är en del av de ungas liv just nu, men kanske inte för alltid. Satsa i stället på att skapa en helhetskultur, ett arv som går vidare, säger Grönblom.
Axel Högström som är vd för Produktionsbolaget Parad påpekar i sin tur att det finns en skillnad mellan att göra konstnärliga dokumentärfilmer och formaterade realityserier.
Fastnar man som filmskapare i ett fack är det svårt att utvecklas.
När det gäller det dokumentära innehållet lyfter regissören Arthur Franck upp faran i att det inte längre beställs personporträtt – med hänvisning till ett svikande intresse hos publiken.
– Vi kanske inte inser deras betydelse just nu, men vi kan behöva dem senare, säger han och nämner ett pågående projekt där ett program om Ior Bock från 1980-talet blivit centralt.
Underbart är kort
Under branschmötets lopp är det många som återkommer till kortfilmens betydelse som konstform. Det har funnits stor oro över att Svenska Yle slutat köpa in kortfilm, men nu framgår det att inköpen istället ska skötas gemensamt för hela Yle.
För många unga filmare är en kortfilm ett visitkort att visa upp i branschen. Då spelar det ingen roll hur många tittare den har fått.
– Det viktiga är att du kan dela den med folk och säga att det nationella rundradiobolaget trott på dig, säger Grönblom.
När filmskaparna lagt ut texten är det dags för dem som representerar pengarna och makten att ta plats på scenen.
Och faktum är att de gör sitt yttersta för att ösa positiv anda och löften om många möjligheter över publiken.
Kulturfondens Sören Lillkung understryker att stöd till konkreta projekt är en sak, men att det också gäller att stödja sammanhang där talanger kan utvecklas.
Liselott Forsman från Nordisk Film och Tv-fond lyfter fram vikten av att tillsammans jobba strategiskt och påpekar att Färöarnas envetna strävan mot gemensamma filmmål i år resulterat i flera stora priser.
Kan de så kan vi, lyder andemeningen. Det här i kombination med uppmaningen att se det finlandssvenska som en superkraft blir en mental bild som känns bra efter alla dystra besked om nedskärningar och omprioriteringar.