Fäll en tår för stackars Eddy Bellegueule (Patrik Kumpulainen) där han tassar genom skolkorridorerna i Hallencourt med byxorna nedkletade av spottloskor, ständigt utsatt för knuffar, slag och glåpord.
Denna nordfranska byhåla är ingen plats för en vek kille med fladdriga händer och gäll röst.
Det hjälper inte att vara döpt efter en fotbollsspelare då han hatar fotboll. I stället vill han dansa, spela teater, vilket utlöser raseriutbrott hos hans ryggsjuka pappa (Pia Runnakko) som hyser ett frustande förakt för allt vekt och fjolligt.
Naturligtvis är Eddy bög. Det syns på långt håll, hur han än försöker förneka saken. Hans plats är lägst ner i hackordningen.
Vältrar sig i armod
År 2014 slog den franska författaren Édouard Louis igenom som en bomb med romanen Göra sig kvitt Eddy Bellegueule.
Eddy Bellegueule var Louis namn vid födseln. I romanen skildrar Louis sin lusfattiga uppväxt som var präglad av våld och utanförskap. I tonåren lyckades han fly sin uppväxtort då han blev antagen till ett konstgymnasium. Den vägen fick han tillgång till ett annat sorts liv.
I romanen uttrycker han ett bittert agg mot den underklass där han är uppvuxen. För all del är den fattig och saknar framtidsutsikter. Men genom sin trångsynthet och enfald gräver den sig bara djupare ner i fattigdomen.
Eddys mor (Joachim Wigelius) tjänar som ett bra exempel.
Hon är en intelligent person med gott läshuvud och potential. Men vid sjutton års ålder blev hon gravid, vilket satte punkt för hennes utbildning.
Hon arbetade inom äldrevården tills hon började tjäna bättre än Eddys pappa. Då krävde han att hon skulle sluta. Hans lön, 700 euro i månaden, skulle räcka för sjubarnsfamiljens behov menade han. Inte ens körkort fick hon ta.
Nu lever hon ut sina dagar som nedstämd hemmafru.
Hon suckar ut sin ånger för sonen Eddy under de dagar då hon låter honom skolka från skolan för att hjälpa henne med hushållsarbetet. Eddy kunde inte vara lyckligare, för då slipper han ju mobbarna i skolan.
Så går det för folket på orten. En efter en kör de fast i lågbetalda yrken och otillfredsställande äktenskap.
Varje kväll samlas pojkarna med sina mopeder vid torget och spottar och rusar motorerna. Senare får de bilar. Men ingen av dem kör någonsin någonstans, de vågar sig knappt till grannbyn.
Som krabbor i en hink vänder de sin vrede och förtvivlan mot alla som försöker fly eller längtar efter något mer.
Mobbning blir smidig koreografi
Till slut lyckas Eddy Bellegueule fly sin utsiktslösa hemort och bygger ett annat liv i Paris som ung författare. Men våldet lämnar honom ändå inte helt.
Föreställningens andra akt baserar sig på Louis andra roman Våldets historia, som skildrar hur en sexakt med en främling urartar i rån, våldtäkt och dråpförsök under julaftonen 2012.
Lilla Teatern, med förstärkning av Teaterhögskolans studerande, gör en stark och obekväm uppsättning av Édouard Louis romaner.
I Rasmus Arikkas dramatisering löper berättelsen smidigt fram genom den otrygga uppväxten med dess barbariska sexuella experiment i den tidiga puberteten.
Den första halvan av föreställningen utspelar sig mot en blå korridorsvägg som klottras full av ord och fraser ur texten. I Jakob Höglunds regi kokas mobbningen ner till en smidig koreografi som utspelar sig på det där platta scenutrymmet där det inte finns någonstans att fly.
Sven Haraldsson, som står för både scenografi och kostym, har klätt skådespelarna i träningsoveraller och gula reflexjackor som påminner om den franska rörelsen Gula västarna som demonstrerade mot bränsleskatter och pensionssänkningar under slutet av 2010-talet.
Banal ondska där vänskap skimrar
Ensemblen gestaltar förtjänstfullt denna groteska miljö och fyller den med en skruvad humor som inte tummar på den bistra trovärdigheten hos karaktärerna.
De skildrar en ondska som är småaktig, korkad och motsägelsefull, och där gester av vänlighet och vänskap lyser fram med ett sällsamt skimmer.
Pia Runnakko spelar den djupt osympatiska pappan med stor komisk förmåga. I hennes hantering utvecklas han till en tragisk och mångbottnad karaktär som sitter benhårt fast i sin obarmhärtigt snäva mansroll och klasstillhörighet. Hans försonande drag är den klyvning som orsakas av hans – trots allt – ovillkorliga kärlek till sonen, som visar sig ett varsamt stöd i dennes yttersta stunder.
Även Patrik Kumpulainen gör en gripande gestaltning av den unge Eddy, som i tonåren till varje pris försöker kväva sitt riktiga jag för att äntligen framstå som en riktig man.
Lyssna på Kulturpodden om Våldets historia:
