Har du någon gång läst en spänningsroman där karaktärernas beslut och agerande ständigt får dig att ropa ”nej!”? Om inte så har jag ett tips: Obesegrad av Yvonne Karsten.
Obesegrad är den tredje och avslutande delen i Projekt människa, Karstens science fiction-trilogi som utspelar sig i 2080-talets Finland. Den tidigare huvudkaraktären Lia har blivit förpassad till marginalen, och istället är det Jasmin och robologen Martin som får driva berättandet till sin upplösning.
Jasmin, föremål för den ondskefulla forskaren Guk Jang-Mis experimentella robologiforskning, har tack vare sina vänner lyckats fly, och de sensorer som i den föregående delen opererades in i hennes hjärna är nu avlägsnade.
Faran är trots det inte över, och nyopererade Jasmin tvingas på flykt. Robologen och hackaren Martin skapar en falsk identitet åt henne, för att inte Guk ska få upp vittringen och hitta Jasmin på nytt.
Men vid den norska gränsen tvingas de isär: Martin måste återvända till Helsingfors för att hjälpa polisen att utreda de sjukhusmord som fick sin början i trilogins första del och Jasmin fortsätter ensam till Oslo, där hon försöker försvinna i folkvimlet.
Ensam och rädd kontaktar hon Prometheus, en organisation för människor som Jasmin som kan läsa andras tankar, för att få hjälp.
Frustrerande dålig intrig
Det ska sägas till den avslutande delens fördel: både mysteriet kring doktor Guks organisation och deras mål, och sjukhusmorden utförda av vårdrobotar, knyts ihop och får en lösning. Även om lösningarna känns lite väl enkla.
Men i övrigt är Obesegrad mest frustrerande – ibland rentav pinsam – läsning.
Både Jasmin och Martin fattar beslut som går helt stick i stäv med det vi vet om dem och om den framtidsvärld de lever i; dumma beslut som har fått mig att plita ner upprepade ”nej!”, ”varför?” och ”???” i textens marginaler.
Det avslöjar intrigens svaghet: karaktärerna tvingas konstant agera mot det som etablerats för att handlingen ska kunna drivas i rätt riktning.
Martin, som ska föreställa en av världens främsta robologer och experter på AI, och som i åratal levt under falska identiteter utan att åka fast, kan plötsligt inte räkna ut att myndigheters ansiktsskannrar skulle kunna avslöja honom. Samtidigt kan samma skannrar luras av enkla ansiktsproteser.
Jasmin – som annars är både paranoid och överförsiktig i alla beslut hon fattar – delar okritiskt med sig sin exakta adress där hon gömmer sig i Oslo till Prometheus. Som hon vet läcker till Guks organisation. Samtidigt som hon vägrar berätta för sina vänner var hon finns, ifall Guk skulle få tag i dem.
Att Martin bokar rum i Oslo åt Jasmin under den falska identiteten Alf Romelius, när hans ökända spritsmugglaralias är Alfaromeo, är kamouflage på nivå med Clark Kent som tar av sig sina glasögon. Eller en lösmustasch gjord i papper på en pinne.
”Martin har gjort sitt bästa för att gömma henne från Guk”, tänker Jasmin oironiskt. Verkligen inte, antecknar jag i marginalen.
Sexcenen som nästan dödar boken
Skulle karaktärerna ha lite mera komplexa personligheter hade det kanske gått att köpa att även de är mänskliga och gör misstag. Tyvärr har de inte unnats just någon karaktärsutveckling alls sedan seriens start.
Redan då konstaterade jag att de är schabloner som saknar djup, vilket gör det svårt att relatera till dem och leva med i det de utsätts för. Det blir väldigt tydligt när berättelsen nu når sitt slut: karaktärernas öden berör mig inte alls.
I och för sig får Jasmin nu lite mera agens, när hon i den sista delen träder fram som en av huvudkaraktärerna. Men hennes mest definierande personlighetsdrag fortsätter att vara vingklippt offer som inte klarar sig utan att en man ständigt kommer till hennes undsättning.
Varför hade Jasmin inte diskuterat saken med honom? UpTon är hans, det är han som ansvarar för inställningarna, det är han som – fan också, det är han som är hennes hjälpare, livvakt, hjälte.
Ur Obesegrad
Romansen som börjar gro mellan henne och Martin är lika endimensionell och konstlad som karaktärerna själva. Martin är mera besatt än förälskad – svartsjuk, med drag av en grandios självbild, varvat med martyrskap när han känner sig åsidosatt av henne.
Jasmin är misstänksamt inställd till honom, men beroende av hans pengar och it-expertis under sin flykt. Ju mer hjälplös och svag hon känner sig, desto mer börjar hon ty sig till honom.
På den grunden byggs kärleksrelationen mellan dem – osund och lika icke-trovärdig som Martins it-kompetens.
Bottennappet kommer i form av en explicit sexscen som fick mig att vilja lägga ifrån mig boken för gott. Jag låter den korta – och trots det allt för långa – scenen tala för sig själv:
”Han lyfter upp henne på tvättmaskinen, tränger in i hennes underbart sugande vulva och exploderar av lust som en tonåring.”
Intressant tema hamnar i skuggan
Det är synd att berättandet såväl i intrig som i karaktärer och relationer är så bristfälligt, för romanen innehåller också många viktiga och intressanta frågeställningar som berör oss i dag; AI och den teknologiska utvecklingen, människan och hennes relation till teknologin, och forskningsetik.
Särskilt noterar jag hur Karsten fångat upp den nu väldigt aktuella diskussionen om hur AI påverkar vår intelligens och förmåga till kritiskt tänkande, när vi låter språkmodeller göra tankearbetet för oss.
Den blinda tillit en del har till generativ AI i dag dras i romanens upplösning till sin spets.
Men det hjälper inte att temat är intressant när berättandet som ska bära det snubblar över sig självt och faller platt.