När allting annat marginaliserats och trivialiserats verkar sporten fortfarande förena folken. Det är de direktsända tävlingarna som fortfarande engagerar och berör på ett sätt som få evenemang längre förmår göra.
Inget går upp mot en riktigt spännande match eller tävling, men idag har också sporten blivit en handelsvara som har väldigt lite att göra med sundhetsideal och fair play.
Sporten har helt enkelt blivit en attraktiv business som föreningar, tv-bolag eller rika diktatorer använder sig av för att göra pengar eller polera sin fasad genom så kallad sportswashing.
Sporten i förändring
Det är den här utvecklingen som sportjournalisten Olof Lundh beskriver i sin nyutkomna bok Den sista lägerelden, som bär underrubriken kampen om sport på tv - och varför det bara blir dyrare för dig.
Lundh skriver om hur tv-sporten på 50- och 60-talet är en ganska anspråkslös business där ingen ännu insett att man kan bli ofantligt rik genom att köpa och sälja sporträttigheter.
Satellitsändningarna och betalkanalerna lyser med sin frånvaro och idrottsevenemangen är något som de statliga bolagen sänder, ibland med lång fördröjning om det råkar sig så illa att tekniken är upptagen eller om följande dag råkar vara en onsdag – en dag som på 50-talet var tv-fri i Sverige.
Ända in på 70-talet är internationell idrott alltså något som de statliga rundradiobolagen bjuder sina tittare på med hjälp av licenspengar.
Priset på sändningsrättigheterna, vare sig det är frågan om OS eller VM i fotboll, är ganska lågt och hela verksamheten präglas av ett slags glad amatörism, så väl på idrottsarenorna som i konferensrummen.
Men tiderna förändras i och med att reklamfinansierad tv slår igenom på 80-talet. Plötsligt dyker det upp bolag med större ekonomiska muskler och ett djärvare tänk och i Sverige är det i synnerhet TV3 som chockar Sverige och inte minst SVT, genom att år 1989 kapa sändningsrättigheterna till ishockey-VM.
Insändarspalterna kokar och folket rasar över att endast 500 000 tittare har möjlighet att via sina tv-apparater ta del av turneringen. Stormen lägger sig när den kommersiella aktören TV3 och statliga SVT gör en överenskommelse om att SVT får sända matcherna med en fördröjning på 15 minuter.
TV3:s kupp visar sig endast vara försmak av en större omvälvning. Efter att de reklamfinansierade kanalerna etablerat sig är det dags för betal-tv att kliva fram.
Bolagen har kommit på att man kan maximera vinsten genom kan låta kunden betala för exklusivt material eller som Olof Lundh skriver: … det gällde att fylla betal-tv med innehåll som de kände att de var tvungna att ha.
Betal-tv gör entré
Plötsligt fanns det bolag med obegränsad köpkraft, samtidigt som många föreningar och ligor insåg att de satt på en kapital som någon var villig att betala en förmögenhet för. Det bästa exemplet är engelska Premier League som år 1992 bryter sig ut ur det brittiska fotbollsförbundet för att starta en egen liga där de tävlande lagen själva kan bestämma om framförallt penningströmmarna från tv-bolagen, sponsorerna och fansen.
Senast nu har idrotten blivit en handelsvara, och Olof Lundh skriver om hur giriga klubbar, idrottsmän och bossar på internationella idrottsförbund roffar åt sig av de allt större reklamintäkterna och de allt högre summorna som sändningsrättigheterna betingar.
Det är en ganska nedslående bild av dagens idrottsvärld som Olof Lundh ger i sin bok. Jakten på tillväxt drivs av girighet och ibland också av ren och skär enfald.
Krisåret 2023 kommer knappast som någon överraskning för de inblandade, men många bolag inser nu med miljonförluster i bagaget, att de betalat överpris för att få sända sina idrottsevenemang.
Dessutom tillkommer en annan mindre sympatisk utveckling som länder som Kina, Ryssland, Saudiarabien eller Qatar bidrar till. Skrupellösa ledare med obegränsade tillgångar ”köper” OS- och VM-turneringar för att få goodwill och rikta bort blickarna från en totalitär maktutövning på hemmaplan.
Vem behöver journalisten?
Till råga på allt verkar många föreningar idag också sköta sin egen rapportering på sociala medier eller på en egen tv-kanal på webben. Journalisternas kritiska blick verkar inte längre behövas när idrotten blivit en välsmord industri där alla är utbytbara och det enda målet är att generera pengar, inte nödvändigtvis bidra till oförglömliga idrottsupplevelser.
Många är ändå villiga att betala för att se exempelvis Premier League, medan andra kanske söker sig till lägre serienivåer där allting inte är så pengastyrt och det fortfarande finns kvar en genuin kärlek till klubben.
Länge var sporten en lägereld kring vilket folket samlades för att heja fram sina favoriter och för att följande dag diskutera och minnas de oförglömliga bravaderna. Visst pyr elden fortfarande, men frågan är om Olof Lundh och många med honom snart kommer att få se lägerelden slockna.