Svenska Yles musikredaktörer och Musiktestmakare Lasse Grönroos och Sebastian Bergholm samt Anna Hedström från X3M tittar tillbaka på de musikaliska höjdpunkterna och haverierna under 2025.
Vi bad de tre musikredaktörerna lista årets bästa album och låt, årets bästa konsert och händelse, samt årets sämsta nyhet. Vi hittar allt från klassiska popstjärnor och svenska debutanter till indieartister och rocklegender på listan.
Vi börjar med att fråga: vad tyckte du om musikåret 2025? Sedan kör vi igång.
Årets album
Basse Bergholms topp tre album:
1. Yasmine Hamdan – I Remember/I Forget
På I Remember/I Forget flätar libanesiska Yasmine Hamdan ihop uråldriga arabiska harmonier med ett klubbigt elektroniskt sound. Hennes poetiska melodier bär på sorg och motstånd och jag upplever att jag förstår något nytt om den värld hon sjunger om.
2. Big Thief – Double Infinity
På sitt sjätte album känns indiebandet från Brooklyn mer spirituella än någonsin tidigare. Hudlöst är ett slitet ord i musiksammanhang men det känns fullständigt okonstlat när Adrianne Lenker sjunger att vi alla är gjorda av kärlek, men också smärta. Ambientartisten Laarajs ordlösa sång reser sig som en medkännande omfamning ur musiken, precis det jag behöver sent i december.
3. Rosalía – Lux
Gör man en så framsynt pop som Rosalía ska man nog vara i topp när årets album summeras. Texterna om religiösa motsättningar och profana problem sjungs ut i ett imponerande, mångsidigt register. Musiken känns som att gå i kyrkan, klubba och turista i Barcelona – samtidigt. Popmusik borde per definition alltid vara nyskapande, vilket tyvärr ofta inte är fallet. Lux är ett strålande undantag.
Lasse Grönroos topp tre album:
1. Genom Natten – Genom Natten
Jag satt omedelbart fast på kroken. Joel Sjöös och Alessandra Günthardts debut är en fantastiskt vacker skiva som kunde vara soundtrack till ett Twin Peaks-avsnitt. Så här skulle det låta om David Lynch på småtimmarna tog fram gitarren och bjöd in Kent, Nina Persson från Cardigans och Chris Isaac på efterfest.
2. Alice Cooper – The Revenge of Alice Cooper
Det var tammefan på tiden för den ursprungliga Alice Cooper-gruppen att ge ut ett helt album, femtioett år efter förra skivan Muscle of Love (1974). Slingrande skräckrock och svettig garagerock i The Doors anda. Och stort plus för att det inte låter som ännu ett Alice-soloalbum!
3. Castle Rat – The Bestiary
Den här New York-gruppens tetraliska charm och sinne för melodier tilltalar min inre fantasy- och rollspelsnörd. På något underligt sätt lyckas de undvika de snubbeltrådar som genrerna power metal och doom brukar klanta till det med. För vänner av doom metal med kvinnlig sång. Och enhörningar.
Anna Hedströms topp tre album:
1. Rosalía – Lux
Det här är inte ett album, det är en religiös upplevelse. Rosalía får mig att känna precis allt på en och samma gång. Hon blandar pop, hiphop, klassisk musik och tretton olika språk till en magisk blandning som både förtrollar och berör. Det genomgående temat kvinnliga helgon? Gåshud.
2. Olivia Dean – The Art of Loving
Olivia Deans andra studioalbum har gått på repeat hemma hos mig hela hösten – en mjuk filt av soulpop som värmer också under de råaste av dagar. Det är tidlöst och skickligt, men blir aldrig ytligt. Både Man I Need och So Easy (To Fall in Love) fanns med bland de mest lyssnade låtarna i min Spotify Wrapped.
3. Addison Rae – Addison
Rebrandningen av Addison Rae borde studeras. Efter att ha varit Tiktokstjärna och medioker skådespelare i Netflixfilmer har hon överraskande nog etablerat sig som ett riktigt namn på musikscenen. Hennes första hela album bjuder på fräsch, sexig pop som andas 80-talets Madonna.
Årets låt
Basse Bergholm topp tre låtar:
1. Wednesday – Elderberry Wine
Den bästa amerikanska exportprodukten är en viss typ av slackig attityd som förädlas av unga amerikaner uppväxta på indierock och country. Wednesdays Karly Hartzman har skrivit den perfekta låten om när champagne smakar flädervin. När jag lyssnar vill jag också lågprestera till max och låta dagen driva iväg.
2. Nick Cave – Train Dreams
Kanske är det en tyngande sorg som gör att Nick Cave under de senaste åren gjort sin vackraste musik. Train Dreams är signaturlåt i en Netflix-film som handlar om en skogsarbetare som förlorar sin familj i en brand, en erfarenhet som Cave delvis delar.
3. Caroline – Total Euphoria
Brittiska Caroline har skapat en låt med en så uppfuckad rytm att det är svårt att fatta vad man riktigt hör. Vackra sångharmonier verkar vara i osynk med resten av spåren, blåsinstrumenten brölar på och någonstans mitt i kaoset uppstår en oerhört gripande harmoni. Titeln är perfekt, jag blir verkligen besynnerligt lycklig över det här.
Lasse Grönroos topp tre låtar:
1. Yungblud – Changes (live på Back To the Beginning)
Det går hårt för den unge britten nu. Samtidigt har han ena foten i en modern hbtq-sinnad emo-värld dominerad av tonåringar och andra foten i de gamla rävarnas (Aerosmith, Black Sabbath) backstage. Jag får kalla kårar när publiken sjunger med i Sabbath-klassikern som om deras liv stod på spel.
2. The Chiefs – Jesus
Finsk bluesbaserad garagerock där Jyrki Riekki och Jelina Rahikainen turas om att sjunga. Den här var deras första singel och debutalbumet andas samma slags mystiska rock'n'roll-känsla som Kauko Röyhkä har fast med ett pulserande frenetiskt garagerock-komp.
3. Cemetery Skyline – I Drove All Night
Jag diggar både metal och Cyndi Lauper så den här supergruppens cover på Cyndis gamla åttiotalshit är en no brainer. Mikael Stanne sjunger den med vederbörligt gothiskt svårmod och allvar. Perfekt musik för långa regniga bilfärder.
Anna Hedströms topp tre låtar:
1. Raye – Where Is My Husband
Allt jag älskar i en låt får plats i den här: jazz, soul, pop och en stark, raspig röst. Självsäker, fräck och lika delar humoristisk som sassy talar den här låten direkt till min inre teaterapa. Speciellt bridgen (”I would like a ring…”) har etsat sig fast på hjärnan, mycket till min sambos stora förtret.
2. Rosalía, Björk, Yves Tumor – Berghain
Första gången jag hörde Rosalías Berghain blev jag helt ställd. Det är ett musikaliskt mästerverk med en mässande kör, maffig symfoniorkester och tysk opera som virvlar förbi i rasande takt. Och sen är Björk plötsligt där. Det här är gränslös artpop när den är som allra bäst. Ikoniskt om du frågar mig.
3. Bad Bunny – Nuevayol
Den här låten var soundtracket till min första halva av 2025. Jag spelade den genom hela den mörka, slaskiga vintern och lät den följa med på påsklovet till spanska solkusten – och den passade lika bra till båda världarna. Tankarna far till piña coladas, tropisk hetta och barfotadans på en klubb någonstans långt borta.
Årets live
Lasse Grönroos: Back To the Beginning-konserten
Ozzy Osbournes och Black Sabbaths känslosamma avsked till publiken i juli var en av vår tids stora händelser, jämförbar med Freddie Mercurys minneskonsert 1992. Ett värdigt slut på en era.
Ozzy fick nu bevittna sin egen offentliga ”begravning” i Villa Park i hemstaden Birmingham under en perfekt arrangerad och kurerad avskedsgala.
”Alla” var där. Mastodon , Metallica, Slayer, Guns n’ Roses, Yungblud, Halestorm och Gojira. Gästinhopp av Ronnie Wood från Rolling Stones, Limp Bizkits Fred Durst och Steven Tyler från Aerosmith.
Back to the Beginning var ett av de bästa exemplen på hur viktig och ekonomiskt lukrativ kultur och musik är, i detta fall för staden Birmingham. Konserten drog in 140 miljoner pund för välgörande ändamål och staden besöktes av 300 000 turister under helgen.
Jo, jag var tårögd när maestro själv med sina sista krafter levererade två korta gig solo och med Black Sabbath. Sjutton dygn senare var Ozzy död.
Basse Bergholm: Kylie Minogue i Esbo
Någon har bokat Kylie Minogue till Metroarenan i Esbo så jag traskar mot hallen mellan fotbollsplaner, läktare och hallar. Inramningen är minst sagt betänklig. Så här ska man väl inte duka fram drottninglik disco och pop? Ett par timmar senare visar Kylie vad stjärnglans är. Hon gungar i taket, byter den ena snygga dräkten mot den andra, är rolig, varm, sjunger oerhört bra och kommunicerar med publiken. Konfetti regnar från taket, lasern glänser och jag ångrar att jag inte klätt mig i glitterbyxor.
Anna Hedström: Charli XCX på Flow
Trots att bratsommaren egentligen var 2024 års grej var hajpen kring Charli XCX spelning på Flowfestivalen i Helsingfors något helt eget. Och som hon levererade. När den brittiska popikonen äntrade scenen gick det som en elektrisk våg genom publikhavet.
Under de där dryga 90 minuterna glömde jag bort både vem och var jag var. Kvar fanns bara stroboljus, Charli och en känsla av att det aldrig har varit bättre att vara en kvinna i 20-årsåldern än just nu. Jag skrek mig hes till Guess och Girl, so confusing, hoppade upp och ner och häpnade över hur hon totalt dominerade scenen. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Årets bästa
Basse Bergholm: King Hannah på Kuudes linja
Klubben Kuudes linja är tom när jag kommer. Hannah Merrick säljer mig en cd och en t-skjorta, jag kan ju inte låta bli att köpa när artisten själv står bakom bordet. Klubben blir högst halvfull, kanske lockar inte ett litet indieband på en vardagskväll. Så låt mig här citera Anna-Maja Henriksson: Tji fick ni som inte kom.
King Hannah ger en bländande spelning där 90-talets alternativa gitarrock varvas med ljuvlig country. Körsbäret på kakan är en cover av Gillian Welchs Look at Miss Ohio. Jag filmar en snutt och lägger ut den på Instagram. Welch ser den och delar med ett hjärta och det här verkar betyda hela världen för King Hannah som nu också har släppt sin version av låten.
Lasse Grönroos: variation och gott humör på Sweden Rock
Min gamla favoritfestival Roskilde har de senaste åren förfallit till en musikaliskt ensidig hiphop-sörja så till och med Elmu slutat ordna resor dit. Sweden Rock rockar hårt, är bekväm och alla är glada. I år var där bland annat Korn, Scorpions och Turbonegro.
Anna Hedström: Zara Larssons genomslag
Vi nordbor har fått följa Zara Larssons resa ända sedan hon vann svenska Talang som tioåring, men för resten av världen har hon bara varit tjejen som sjöng Lush Life och Symphony. Tills nu.
2025 blev året då Larsson slutligen tog steget ut ur popskuggorna. Plötsligt var det inte bara hennes låtar utan artisten bakom dem som blev intressant för den breda massan. När Midnight Sun exploderade på sociala medier och den tillhörande dansen blev ett Tiktokfenomen, då kände jag hur mitt nordiska hjärta bultade lite extra hårt av stolthet.
Att slå igenom i USA är den heliga graalen för vilken popstjärna som helst. Nu är Larsson en Grammynominerad artist i samma kategori som Lady Gaga och Selena Gomez. Sommaren är inte över förrän Zara Larsson säger att den är det – och för henne verkar den bara ha börjat.
Årets sämsta:
Basse Bergholm: The Lemonheads haveri i Stockholm
The Lemonheads har varit ett av mina favoritband sedan tidigt 90-tal så jag åker till Stockholm för att se dem för första gången. Allt talar för att det ska bli bra: Evan Dando lär enligt pressen ha lagt sitt tunga drogmissbruk bakom sig.
Det är fredag kväll och ljusen släcks i lokalen. Någon tänder på något vid sidan av scenen och denna någon visar sig vara Dando som raglar in och börjar sjunga. Han lullar omkring i en dryg timme och hinner vantolka några av de senaste 30 årens finaste poplåtar. Till slut drar arrangörerna honom av scenen och han hinner inte ens spela den absoluta pärlan My drug buddy.
Lasse Grönroos: Ozzys och Aces död
Att förlora inte bara en utan två av mina personliga husgudar i år kändes som att bli av med en arm och ett ben. Ozzy Osbourne och Ace Frehley från Kiss formade hela min egen personlighet och musiksmak när jag i yngre tonåren hittade musiken. Lyckligtvis fick jag se båda live flera gånger, för både Ozzy och Ace var unika. Årets konsertbesvikelse var Bob Dylan i Arenan. Utan videoskärmar såg man ju inte hela trubaduren!
Anna Hedström: Taylor Swifts album och ingen sommarplåga
Det är svårt att utse årets riktiga bottennapp – så här kommer två mindre besvikelser i stället.
Först ut: Taylor Swifts nya album The Life of a Showgirl. Som inbiten swiftie var mina förväntningar skyhöga, men albumet kändes mest som generisk pop utan sting. Som jag skrev i min recension: Swift är så stor att hon kan släppa vad som helst – och det är just där problemet ligger.
Sen var det det där med sommarplågan. Vart tog den vägen? Jag har alltid hyst en hatkärlek till den där ena låten som varje sommar förföljer en vart man än går. Men i år saknades en sådan.
Folk försökte lyfta fram Fanny Avonnes och Tjuvjakts Tusen spänn och Zara Larssons Midnight Sun, men de är helt enkelt för bra för att platsa in i kategorin. Den här sommaren saknade jag en värdig efterträdare till fjolårets A Bar Song (Tipsy) av Shaboozey.
Vad saknar du på vår lista? Skriv i kommentarerna!