Inomhusorientering är precis vad det låter som: orientering som flyttat från skog och mark in i en byggnad. Det kanske låter simpelt, men när Haaga-Helias campus i Borgå tidigare i december gjordes om till en orienteringslabyrint blev det en utmaning också för de mest rutinerade orienterarna.
Kartan täcker flera våningar och kontrollerna gömmer sig i korridorer, trapphus och aulor. Arrangören Esa Huttunen tycker att inomhusorientering passar alla. Dessutom är det en sport där enbart fantasin sätter gränserna.
– Det enda som behövs är en byggnad, och sedan kan man bygga upp banan helt som man vill, säger han.
Huttunen berättar att sporten än så länge är liten i Finland och hoppas därför att många ska våga prova på inomhusorientering.
– Det här är nog en ganska liten gren ännu, men nu när vi har fyra tävlingar här i Östnyland hoppas jag att många vågar testa. Man måste inte springa fort, man kan gå banan i sin egen takt och ändå få hjärnan att jobba, säger han.
Han tycker ändå att tröskeln för nya deltagare är låg. Huttunen jobbar till vardags med så kallade escape rooms, alltså platser där man med hjälp av ledtrådar ska ta sig ut ur ett rum. Han ser också vissa likheter mellan dem.
– För barn är banan som ett mysterium att lösa, att hitta fram till rätt ställe, säger Esa Huttunen.
Bland deltagarna varierar också hastigheten. En del jobbar i ganska lugn takt medan andra springer och lever sig in totalt. Sida vid sida springer både barn och sjuttioplussare, även om barnens takt kanske är lite högre.
Banläggaren Fricis Spektors kommer från Lettland och berättar att sporten är mycket större där. Nu gör han sitt för att få fler att upptäcka charmen med att springa i korridorer utan att få skäll av lärare.
– I Lettland och Sverige har man hållit på med inomhusorientering i flera år. I Stockholm finns tävlingar med hundratals, ibland tusen deltagare. I Finland är det fortfarande nästan tomt, men någonstans måste man börja, säger han.
Kvällens tävling är den första deltävlingen i en ny inomhusorienteringsserie med fyra evenemang i Borgå och Lovisa under vintern.
Varje gång väntar två banor per deltagare, ungefär tio till trettio minuter per bana beroende på tempo. Tiderna tas med elektronisk tidtagning och poängen räknas ihop över hela vintern.
Även hjärngymnastik
Efter en stund börjar de snabba stegen i korridorerna tystna när orienterarna når i mål, en efter en. Först i mål är Filip Nyholm, som berättar att det var klurigt eftersom banan har många våningsplan och de enkelriktade korridorerna.
– Då måste man se till att man är på rätt våning. Går man fel hamnar man i en återvändsgränd. Här kommer det där tredimensionella elementet in som gör det svårare än i skogen. Visst har man höjdkurvor där också, men här jobbar man med olika kartbilder för olika våningar, säger Nyholm.
Även mer rutinerade herrar syntes till, såsom Veckjärvibon Jan-Eric Nyström som har orienterat i sex decennier men fortfarande är nybörjare just inomhus.
– Det här är bara andra gången jag är med inomhus, säger han.
Nyström berättar att tempot är lugnare än i skogen, men koncentrationen desto högre.
– Det var gångtempo och mycket stod man och funderade, för det här är faktiskt en svår orientering. Jag är ovan, så jag skulle behöva mer tid för att lära mig, säger han.
Just årstiden gör att han dyker upp.
– Det är nog intressantare på vintern. På sommaren när det är ljust ute skulle man nog inte vilja hålla på med det här, då vill man ut i skogen.
Sudoku och pussel på flera våningar
För Anders Lindahl, snart 60, sitter skogen också djupt i kroppen. Han beskriver inomhusvarianten som mer hjärngympa än mjuk skogsmark.
– Fast man tar det sakta och lugnt och försöker läsa kartan så är det ändå svårt. Det här är knepigare. Det är nästan som att lösa en sudoku. Det är kanske inte fysiskt lika tungt, men då blir det tungt att springa i trapporna upp och ner, säger han.
Dottern Jannica Lindahl har också sprungit båda banorna den här kvällen. Att springa i en byggnad hon inte känner sedan tidigare gör sitt.
– Det är lite svårt när man inte på det sättet vet vart man får springa. På vissa platser fick man bara springa åt ett håll i en korridor. När man sedan skulle en våning upp var det åt andra hållet, och då blev det ett litet pusslande.
Helst springer hon ändå i skogen.
– Kanske det nog är det där originella ute i skogen jag trivs bäst med. Men det här är ett fint alternativ under vinterhalvåret, säger Jannica Lindahl med ett leende.