Guds vägar äro outgrundliga är en tanke som slår mig när jag ska träffa konstnären Zacheriah Kramer som bor på Nybränn, ett litet samhälle vid Purmo å i Pedersöre. Jag ska intervjua honom och bli målad på en och samma gång.
Zacheriah Kramer är född och uppvuxen i USA, i en liten by i den nordliga delen av delstaten Colorado. Som ung vuxen flyttade han till Europa och utbildade sig till konstnär i italienska Florens och i Göteborg. Han gifte sig med en svensk kvinna och bildade en familj.
Efter 13 år i Sverige flyttade han med familjen till Finland, först till Borgå i Östnyland och sedan till Purmo i Österbotten. Där bor han nu på Nybränn sedan fyra år tillbaka i ett gammalt torp som för tankarna till en förfluten tid.
Stugan domineras av en enorm spis som ger värme åt hela huset och som Kramer själv har murat upp från grunden. Den sprider en behaglig värme. På spisen ligger ett av barnen och läser. En katt värmer sig på en bänk vid spisen.
På vägen till hans ateljé som finns i ett uthus passerar man odlingar och ett hönshus där det kacklas och kluckas. I ateljén finns det målningar överallt: på väggen, längs med golvet, på bord och stolar. I ett hörn står ett staffli och på staffliet en kvadratisk trälåda på 15 gånger 15 centimeter.
Första Person Pluralis
På den lilla lådan ska jag så småningom avporträtteras. Lådan är en del av Kramers projekt Första Person Pluralis. Det är ett porträttprojekt med gemenskap i fokus. Jag sätter mig på en bänk i ett hörn mitt emot staffliet medan Zacheriah gör sig i ordning för att måla mig.
Han smetar ut färger på en palett som han har framför sig på staffliet. I hans hand vänstra hand finns det ett antal penslar i alla möjliga storlekar. Han knäböjer framför staffliet – det är så han brukar måla – och så börjar han med mitt porträtt.
Medan han målar mig samtalar vi om allt mellan himmel och jord: om honom och om mig, om Purmo och om Vörå, där jag bor, om livet i allmänhet och i gemen. Det är så han vill ha det. Samtalet är en essentiell del av hans projekt.
Jag behöver inte sitta blickstilla. Han vill inte måla en staty utan en levande människa. Han målar på en sida av lådan. De som vill får gärna lägga sin personliga prägel på de övriga sidorna. Man får till och med måla på porträttet som han har målat. Men det har ingen ännu gjort, tror jag.
När lådan är färdigmålad är och förblir den en del av projektet. Du får alltså inte ditt porträtt med dig hem.
Språket som allmänning
Och nu vill du säkert veta vad vi pratade om? Vi pratade bland annat om bakgrunden till hans projekt.
– Tanken är att jag ska gestalta ett ”vi”, förklarar han.
Han fick idén från den grekiska filosofen Aristoteles som sa att en människa inte kan nå sin potential utan att dela livet genom språket.
– Vi alla delar den här platsen, fortsätter han. Vi delar erfarenheter. Vi har individuella erfarenheter som vi kan ge vidare genom språket. Jag vill gestalta den här delen av den mänskliga naturen genom både processen och det färdiga verket.
– Vi har våra egna liv men det kan inte hjälpas att vi också hör ihop eftersom vi delar språket. Det finns ingen som individuellt äger språket utan språket är alltid en gemensam tillhörighet. Det finns inte ett privat språk, som filosofen Ludwig Wittgenstein säger, utan det är alltid ett samhällsfenomen.
Vi består av varandra.
Zacheriah Kramer
– Det är ganska unikt för oss människor att vi har ett utvecklat språk. Vi kan ge varandra erfarenheter genom orden, men också genom bilder och sång. Vi behöver det här för att bli till dem vi är. Vi hänger ihop med folk.
Everyone has a story
Efter att ha målat och samtalat i många timmar med ett femtiotal människor har han märkt att varje människa har en otroligt intressant berättelse.
– Det behöver inte handla om hela livet, berättar Zacheriah. När man möter någon möter man på något sätt ett liv. Det är ett liv som gestaltas och som har påverkats av otroligt många saker.
– Jag försöker låta människor kommer nära inpå. Så att det inte är ett objekt jag ska hantera. Jag ska navigera i en människans liv. Jag stannar upp och tänker: Jag förstår inte mig själv, hur kan jag förstå den här människan? Och den här människan har kanske också svårt att förstå sig själv.
Att ge det jag studerar vikt på ett papper eller en duk är också att ge det vikt i mitt inre.
Zacheriah Kramer
– Just hur stort allt det här är, när man börjar tänka på det här viset. Och hur mycket våra liv hänger ihop även om vi inte är medveten om det. Därför blir processen oftast intressant. Bara för att man har någon mitt emot för så många timmar utan att det finns så mycket annat att göra än att samtala. Jag märkte att det här är livsberikande. Det är en intensifiering av det som jag redan har upplevt.
