I sitt rum på tidigare Nykarleby sjukhem, numera Aurora Care, sitter Per-Erik Beijar och har två högtidsdagar att se fram emot i december. Först firas självständighetsdagen och sedan hans egen 100-årsdag i mellandagarna.
I Österbotten finns bara två krigsinvalider vid liv och också krigsveteranernas antal minskat kännbart. Nu beräknas det finnas 30-35 veteraner kvar i Österbotten.
En av dem är tidigare läraren Per-Erik Beijar, som hörde till den sista kontingenten att rycka in i Dragsvik och som skickades ut i kriget för att tjäna fosterlandet under fortsättningskriget.
100 år inbegriper en radikal samhällsutveckling, som för Beijar fick sin början på hemmanet. Idag hänger ett foto av hemgården i hans rum på vårdenheten. Med otrolig skärpa och ett fantastiskt detaljminne återger han sitt levda sekel, som omspänt allt från kristider till blomstring.
Bara 13 år gammal fick han 1939 uppleva vinterkrigets början, vilket ledde till att skolorna stängdes och de värnpliktiga kallades ut i krig.
Kriget kallade som 17-åring
Under de kommande åren blev hans skolgång vad han kallar ”fuskår”. Den mesta tiden gick åt till att med sin bror hjälpa till att sköta jordbruket hemma.
Men som 17-åring kom uppbådet och mycket snart därpå blev det inryckning till garnisonen i Dragsvik 1942.
Efter grundutbildning blev det befälsutbildning för Per-Erik Beijar. Och redan några dagar efter avslutad kurs, skickades hela plutonen iväg, men aldrig till fronten. Trots att Beijar aldrig tvingades till fronten så länge striderna pågick uträttade han och plutonen en mängd andra uppdrag när de ingick i en beredskapsstab.
Man kanske inte hann vara så skräckslagen och rädd som man borde ha varit
Per-Erik Beijar
Krigstiden som soldat förde ändå med sig många tunga och tragiska upplevelser. Släktingar och kamrater stupade, samtidigt som dödliga olyckor och farliga sjukdomar drabbade soldaterna.
Beijar och hans pluton gick i spänning under hela tjänstgöringen för när de kunde skickas till fronten. Flera gånger beordrades de att åka tåg med okänd destination då de själva var övertygade om att ändstationen skulle bli i stridens hetta.
– Vi väntade varje dag att vi skulle åka ut, säger han.
Informationsgången var inte så välfungerande så Beijar och hans pluton hölls inte uppdaterade om hur kriget framskred. Men att läget vid fronten var tufft förstod man. Efter hand kom insikterna om alla förluster, vilket blev en sorgeprocess då både släktingar och vänner från hemorterna hade stupat.
Från krig till fred
Mot slutet av sommaren kommenderades plutonen tilll ett nytt förband, Granatkastarkompaniet 13. Men då hade kriget redan slutat.
– Så jag hann inte skjuta någon fiende, säger Beijar.
Däremot fick plutonen ta hand om stupade som redan lagts i kistor. Detta blev ett starkt minne för soldaterna. Och trots att gruppen aldrig hamnade ut i regelrätt strid kände de inkallade hela tiden av krigets närhet.
– Förstås var vi rädda och förskräckta. Men man kanske inte hann vara så skräckslagen och rädd som man borde ha varit, säger Beijar.
Det är någonting med talesättet om den finska sisun
Per-Erik Beijar
Krigstiden blev en tragisk sak för landet som helhet, understryker Beijar.
– Klart att om man tänker på landet, så lånade ju Finland otroligt mycket pengar under krigen. Och förstås förlusten av 94 000 unga män under kriget, det känns för ett land, säger Per-Erik Beijar.
Under efterkrigstiden kämpade Finland med fattigdom och sorg, en tid som Beijar minns mycket tydligt.
– Nog var Finland otroligt fattigt efter kriget, säger han och drar sig till minnes hur dåligt klädda folk var.
Men hans generation har också sett landet resa sig ur spillrorna för att bygga upp ett land som Beijar ser på med stolthet.
– Det är någonting med talesättet om den finska sisun. Folk arbetade långa, långa dagar och ibland på nätterna. Det var nu ett kämpande, säger Beijar.
Minskad patriotism
Trots att Finland levat med i fred sedan krigsslutet 1944 har säkerhetsläget utvecklats på ett oroväckande sätt under de senaste åren. Det här är något som Per-Erik Beijar är beklämd över och känner en viss oro inför.
– Det här Rysslands anfall på Ukraina: Jag sörjer att vi måste kriga nu. Att en människa skjuter en annan, det är sorgligt.
Han ställer sig frågande till Rysslands målsättning med sitt krig, men hoppas att president Putin inte har för avsikt att invadera några nya mål.
– Och nu hoppas jag bara att Finland har så kloka politiker att vi kan undvika ett krig. Jag vet inte hur nära vi är, men jag hoppas att Putin inte har några sådana tankar att börja anfalla Finland, säger han.
När han tänker tillbaka på den fosterländskhet som rådde under hans uppväxttid, funderar han hur finländarna i dag rent mentalt vore förberedda på en nationell farosituation.
– Mentalt så tror jag inte att Finland är bättre rustat nu än när vinterkrigen börjad. Nationalkänslan och fosterlandskärleken på 1930-talet var nog stark.
Under sin yrkesbana som lärare har han också sett nya generationer växa upp, och med dem sett en förändrad inställning till landet och tryggheten. Och med sina upplevelser i bagaget är Per-Erik Beijar en pacifist, även om han förstår att vi fortfarande behöver vara beredda på att gå till försvar.
– Jag hoppas att man i Finland är beredda. Men jag hoppas att man inte ska behöva vara beredd. Jag är mot allt krig och tror åtminstone de flesta veteraner är mot allt krigande. De som har sett verkligheten, säger Per-Erik Beijar.