På 1980-talet sågs Antti Jalava som ett författarlöfte efter att han med sin genombrottsroman Asfaltblomman gett röst åt en generation sverigefinnar.
Det handlade om barnen till de finländare som från 1950-talet framåt ställde sig vid de löpande banden i ett samhälle på väg framåt och uppåt.
Ett samhälle som glömt att den finska arbetskraften inte kom ensam – den kom med familjer och ett annat språk.
Asfaltblomman var den första delen i en trilogi, men varken Sprickan (1993) eller Känslan (1996) väckte lika mycket uppmärksamhet och efterhand upptogs författarens tid allt mer av problem med synen, hörseln och alkoholen.
Samtidigt trängde andra sverigefinska berättelser igenom mediebruset. Susanna Alakoskis Svinalängorna blev film, Kent fyllde arenor, Markoolio slog igenom.
Men fyra år efter Jalavas död dammar dokumentärfilmarna Eva Puranen och Karin Tötterman nu av Asfaltblomman, och lyfter in den i den pågående diskussionen om migration och utanförskap.
Puranen är själv sverigefinländare medan Tötterman är finlandssvensk bosatt i Sverige.
Hur gick det så här?
Det märks snabbt att Puranen och Tötterman är vana att samarbeta. De faller varandra i talet, fortsätter varandras tankegångar.
– Antti är ju en mytisk figur för oss sverigefinnar och vissa har verkligen sett till att hålla hans minne levande, konstaterar Puranen som beskriver Asfaltblomman som ”sverigefinnarnas Kalevala”.
Hon stötte ofta på Antti Jalava och hans hustru på Finlandsinstitutet i Stockholm, men det var inte förrän efter hans död som själva filmprojektet föddes.
Och det var först i det skedet som både hon själv och Tötterman läste Asfaltblomman.
Puranen plöjde igenom texten i ett så febrilt tempo att hon nästan genast måste läsa om den och det är uppenbart att boken gjorde intryck även på Tötterman.
– Både litterärt och innehållsmässigt tycker jag att den fortfarande är oerhört stark, inte minst när det gäller det politiska budskap som alltid framhävs.
Tötterman beskriver hur Jalava uttrycker frågor kring migration med en precision och en glöd som gör att perspektivet vidgas till att handla om en verklighet bortom den sverigefinska.
– Det handlar om alla människor som har behövt migrera från en plats till en annan. Som utsatts för rasism eller förtryck. Eller blivit ifrågasatta.
Arkiven blev en guldgruva
Dokumentären Författaren som hatade svenskan bygger långt på arkivmaterial bestående av intervjuer och klipp ur gamla program.
Titeln anspelar på Jalavas uttalade motvilja mot att han tvingades skriva boken på svenska trots att han hellre hade gjort det på finska.
En effektfull spegling av en språklig alienation som föddes ur känslan av att förlora kopplingen till sin barndom i takt med att finskan trängdes ut av det nya skolspråket och den nya verkligheten.
Processen med att mejsla fram dokumentären genomgick många faser innan pusselbitarna föll på plats i en bild där omständigheter och författarskap vävs samman, det ena är avhängigt av det andra.
– Författarskapet var ett resultat av migrationserfarenheten. Han skrev för att han tvingats flytta, annars hade han gjort något annat, blivit musiker eller lärare, säger Tötterman.
Rent visuellt varvar dokumentären bilder från 1960-talets Sverige med gamla reportage och intervjuer med dagens författare som berättar om Jalavas betydelse.
Här finns bland annat en sekvens med Anneli Jordahl, som beskriver Asfaltblomman som en sverigefinsk version av Ulf Lundells generationsroman Jack.
Men vid sidan av de fina intervjuerna med en ung Antti Jalava är det en studiodiskussion i programmet Ykköskanava från 1981 som gör intryck.
Här presenteras Antti Jalava och Theodor Kallifatides som ”invandrarförfattare”, en definition som ingendera är vilig att acceptera rakt av.
– Det var ett otroligt värdefullt material som verkligen speglar hur man såg på invandrare på den tiden, hur man använde termen, säger Tötterman.
Puranen instämmer och båda är eniga om att Kallifatides och Jalava kom att bli en slags frontfigurer för en ny bild av migranter – intellektuella, kaxiga och ovilliga att acceptera det gamla narrativet.
Vill man höra prov på Jalavas förmåga att verbalisera sin position kan man med fördel lyssna på ett utdrag ur Petter Lindbergs intervju i programserien Bokmål från 2007.
Historien upprepar sig
Både Puranen och Tötterman hoppas att dokumentären ska hitta den publik som på ett eller annat sätt berörs av migrationsfrågan.
Det är ju på intet sätt en fråga som har mist sin relevans sedan 1980. Tvärtom.
– Nu är det ju en tid i både Sverige och Finland när man talar om mindre invandring och många blir utvisade. Det är kanske inte den lättaste tiden att vara invandrare, säger Puranen som beskriver hur det behövs kärlek innan man kan känna tillit. Det blir ingen anpassning utan ett välkomnande.
– Mottagarlandet måste öppna upp för den nya erfarenheten. Här är en ny människa från en helt annan plats. Tänk vad den kan berika mitt liv. Tänk vad jag kan lära mig.
Att ryckas upp med rötterna kan för någon innebära en nystart medan det för en annan kan innebära att det blir en förlust av marken man står på
Lina Puranen
I dag behövs det nya skildringar som kan öppna för ökad förståelse för människors utsatthet, men det betyder inte att Antti Jalavas text mist sin betydelse.
– Vid sidan av den samhällsanalys han gör så berör han på ett djupt och existentiellt sätt vad migranterfarenheten gör med en som människa, säger Puranen.
Hon syftar bland annat på den språkliga aspekten. Vad händer när man berövas sitt känslospråk?
Dokumentärduon framhåller genomgående att migrantupplevelser kan se väldigt olika ut. Den vita finlandssvensken i Sverige kan visserligen uppleva ett visst utanförskap, men det ser väldigt annorlunda ut än den som slår ur underläge på flera plan.
– Vi är alla olika. Att ryckas upp med rötterna kan för någon innebära en nystart medan det för en annan kan innebära att det blir en förlust av marken man står på, sammanfattar Puranen
För Antti Jalava var den personliga förlusten enorm, men på ett professionellt plan förmådde han omvandla förlusten till en litterär upplevelse som fortsätter att fascinera.
