En EU-tjänsteman, kalla henne till exempel Gunnel (Anna Hultin), kontaktar den etablerade teaterregissören Milja Sarkola (spelar sig själv på scenen) för att dela med sig av sin ovanliga önskan. Hon vill glömmas bort helt och hållet efter sin död.
Sarkola blir intresserad och frågar om hon kan nämna projektet i en ansökan om arbetsstipendium. Gunnel ger sitt ljumma medgivande. Småningom ska det bli en pjäs.
Gunnels och Sarkolas korrespondens projiceras i textmeddelandebubblor på scenbildens charmlösa fond, en grå rappad vägg med dörrar till städskrubbar och toalettbås.
Så börjar Sarkolas dokumentära pjäs Förgät mig som berättar både historien om hur pjäsen blir till och hur samarbetet bryter ihop.
En tjänstemans berättelse
I 38 år har Gunnel stretat på med miljölagstiftning, först i Finland och sedan inom Bryssels vidsträckta EU-byråkrati.
Enligt Gunnel själv var hon varken skicklig eller oskicklig, men hennes beskrivning av sitt arbetsliv låter en ana en monoman arbetsmyra som inte skyr chefsansvar, men som helt saknar ambitioner att framhäva sig själv.
Som 61-åring meddelar hon utan förvarning att hon går i pension. Hon är kärnfrisk och välbärgad, har varken barn eller partner.
Hon har inga särskilda planer utom att resa som hon brukar, ensam, på långa och krävande cykel- eller skidresor med sitt tält i packningen.
Vad vill Gunnel?
Gunnels och Sarkolas korrespondens pågår medan den nyblivna pensionären Gunnel jobbar som volontär på en campingplats någonstans i Galicien.
Där arbetar hon dygnet runt med att skrubba toaletter, tukta grönskan, städa och ordna, till ägarens (Mitja Sirén) ihållande förvåning.
Sarkola själv dyker upp vid sidan av scenen och försöker lirka fram upplysningar om hennes familj, men Gunnel håller sig till pryda och prydliga anekdoter från arbetslivet och sina resor som spelas upp i fragmentariska scener.
Egentligen vill hon diskutera sin stora tanke. Vore inte världen bättre, frågar hon, om vi som samhälle oftare glömde bort individer och istället betonade händelser, tendenser, miljön?
Tanken förblir märkligt konturlös då Gunnel inte går närmare in på vad hon menar.
Av någon orsak blir Gunnel rädd och beklämd av tanken att hon skulle bli ihågkommen.
Men hon undviker envist att gå in på konkreta exempel i sitt eget liv som skulle belysa hennes livsval som under pjäsens gång framstår som allt mer extrema.
Historien om ett misslyckande
Milja Sarkolas konstnärskap handlar ofta om stillsamma människor som tar sitt handlande till någon ytterlighet och därigenom lyckas visa upp dolda sidor av vårt samhälle.
Förgät mig fortsätter i samma ådra men blir en egendomligt trevande berättelse där regissören Sarkola går en berättarmässig brottningsmatch med sin motsträviga upphovsperson.
Pjäsen berättar också på sitt sätt historien om sitt eget misslyckande.
Sarkola ställer sina allt rakare frågor till Gunnel och drivs till frustration av hennes undvikande svar.
Deras förhållande börjar kännas allt mer antagonistiskt och de börjar öppet ställa frågan vem som riktigt utnyttjar vem.
Hennes motiv att medverka i pjäsen framstår också som allt mer opålitliga och manipulativa.
Mer än några höga ideal verkar det handla om en slags patologisk bekvämlighet. Hon vill helt enkelt bespara sig omaket att dela sitt liv med andra människor.
Någon typ av bristande anknytning till föräldrarna antyds som potentiell förklaring. Men Gunnels val är i allra högsta grad en aktiv livshållning.
Hon har så gott som helt brutit kontakten med sina syskon. Hon har lämnat arbetet som hon vigt sitt liv åt i förtid, hon lever ensam utan partner, barn, egentligen utan vänner.
Lugnt och metodiskt städar Gunnel upp spåren efter sitt eget liv och gör sitt testamente i ordning. Men när allt är gjort lever hon fortfarande kvar i världen och i bröstet tickar hennes friska hjärta på lika pålitligt som alltid.
På ett egendomligt sätt lever hon kvar som en vålnad i den värld som hon vill lämna utan att lämna ett spår. Och mer oroande så visar världen inga tecken på att vilja glömma henne, trots Gunnels idoga försök.