Det fanns ett kort ögonblick strax efter att covid-pandemin planat ut då de mer optimistiska bland oss kanske kunde tillåta sig själv att tänka att den så kallade vaccinskepticismens era var över.
Åtminstone pausad till förmån för andra, för stunden mer färska katastrofer och konspirationsteorier.
Sedan blev Robert F. Kennedy Jr. utnämnd till Förenta Staternas hälsominister och inledde omedelbart ett korståg mot landets vaccinationsprogram.
En nyhet från fredagen den 5 december var att landets rådgivande vaccinationspanel ACIP (obestridligt lojal mot Kennedy sedan han avskedat och bytt ut alla dess tidigare medlemmar i somras) nu röstat för att avskaffa rekommendationen att alla nyfödda amerikanska barn ska immuniseras mot hepatit B.
Den österbottniska vaccinkrigar-influencern Linda Karlström och hennes anhängare har alltså anledning att se ljust på framtiden, och inte bara i det förlovade landet bakom Atlanten.
Trumpadministrationen har ju som bekant nyligen förkunnat att den ser de flesta europeiska administrationer som sina politiska fiender, och ämnar ösa pengar över diverse ideologiska motkrafter och egna allierade.
Med en pliktskyldig spoilervarning kan jag meddela att Olavi Linnas dokumentär Paria sitt olycksbådande namn till trots slutar helt okej för sin huvudperson Karlström.
Men det är inte alls omöjligt att hennes framtid, om hon spelar sina kort rätt, kan komma att se ännu mer ljus, och dollarstinn, ut.
Lukrativt martyrskap
Om det är något som den samtida populisthögern älskar så är det teatraliska martyrer.
Det är lätt att skratta åt den kroatiska nunnan Marija Tatjana Zrno som i början av månaden skar sig själv med en kniv i Zagrebs centrum, försökte skylla på en ”muslimsk invandrare” och omedelbart åkte fast, men faktum är att hennes metod är välbeprövad och ofta framgångsrik åtminstone i USA.
Anhängare till det amerikanska kafébiträdet som fick sparken från sitt jobb sedan hon filmats medan hon skrikit ”Jag är rasist! Ni förstör mitt land!” åt en somalisk familj har i skrivande stund samlat in över 100 000 dollar i belöning åt sin rasistmartyr via en kampanjsajt.
Också Linda Karlström tycks landa rätt snabbt på fötterna efter den inledande chocken, då SVT:s avslöjande dokumentär Vaccinkrigarna i slutet av 2020 leder till att hon förlorar sitt jobb som idrottscoach sedan hon smygfilmats ifrågasätta förintelsen.
Också hon har ett lojalt nätverk av anhängare som stöttar henne, någonstans ifrån kommer det pengar till flygbiljetter och inbjudningar att föreläsa på vaccinkritiska kongresser runt omkring Europa.
En säkerligen inte billig smilfink till advokat, en av dramats mest mörkt komiska sidokaraktärer, introduceras för att leda henne på ett Don Quijote-korståg mot den svenska staten. Pengarna räcker tydligen ända till Högsta domstolen.
Dumhet blandas med spelöga
Även om Linda Karlström själv i somliga situationer agerar på sådana vis att man måste skratta, har hon samtidigt spelöga nog att själv identifiera och rentav stava ut uppmärksamhetsekonomins viktigaste och mest fundamentala devis: all uppmärksamhet är, eller kan förvandlas till, positiv uppmärksamhet.
Till och med Vaccinkrigarna leder till att Linda Karlström får nya anhängare, konstaterar hon nöjt för Olavi Linna när han intervjuar henne för sin egen kritiska dokumentär. Ironin är onekligen lite slående.
Nog för att Linna är en tillräckligt sofistikerad dokumentärmakare för att förstå sin egen roll, och sin egen makt.
Det är just blandningen mellan ärlig och beräknande som får Karlström att framstå som så mänsklig, vilket säkerligen varit målsättningen, och just därför som så skrämmande
Första gången han fryser bandet och adresserar mig som tittare direkt, annat än för att ge lite broderande inramning, lyckas han verkligen överraska och imponera på mig.
Det framgår nog att han är medveten om ansvaret som kommer med det svåra och eldfarliga ämnet och vill hantera det med en viss varsamhet. En varsamhet som också utsträcker sig gentemot Linda Karlström.
Det är tydligt att Linna vill framställa sin egen dokumentär som ett mer långsamt, humanistiskt och empatiskt alternativ till de blaserade grävarrävarna på SVT, vars hårdhänt rutinerade intervjuteknik sedan de dragit av sig maskerna får Linda Karlström att falla i en gråt som inte känns cyniskt fejkad.
Ingen total skojare
Linda Karlström framstår nämligen inte alls som någon total skojare som enbart drivs av pengar eller status inom den så kallade ”alternativvetenskapens” parallella hierarkier.
Historien om hur hon först hamnade på vaccinskeptikerspåret är genuint berörande, och exemplifierar den vid det här laget väl bekanta kopplingen mellan legitimt traumatiska upplevelser inom vården och sannolikheten att hänfalla till olika former av medicin- och vetenskapsskepticism.
Jag skulle gärna ha fått mer än en liten glimt av hennes liv, och de svårigheter som präglade det, innan hon inledde sitt anti-immuniseringskorståg.
Det är just blandningen mellan ärlig och beräknande som får Karlström att framstå som så mänsklig, vilket säkerligen varit målsättningen, och just därför som så skrämmande.
Mina tankar går till en av de mest hårresande och profetiska karaktärerna inom den moderna svenska skräcklitteraturen: kraftverksarbetaren Barney Lundmark i Mikael Niemis Fallvatten, vars empatiskt skildrade mänskliga frustration och obearbetade livstrauma är precis vad som gör honom till inte bara ett mänskligt monster utan en apokalyptisk katastrofens ängel.
Det är en välkänd sanning inom skräckfiktionen att en knivsudd genuin medkänsla är en av de effektivaste kryddorna för att skapa en verkligt skräckinjagande antagonist.
En nietzscheansk clown på maktens topp?
Men nu befinner vi oss inte i fiktionen, utan i verkligheten med linsen riktad mot en publik person, rentav ett slags kändis, som själv fortsätter att operera aktivt och självständigt i dagens (om än främst alternativa) medielandskap.
Även om Linda Karlström i dokumentärens början är kanske är naivt omedveten om vad det innebär att leva och verka i uppmärksamhetsekonomin kan dokumentären också ses som beskrivningen av ett slags inlärningsprocess, där hon genom sina erfarenheter blir mer hårdhudad och slipad, visuellt illustrerad av metamorfosen från panisk och hålögd i kökslampans sken då bomben precis briserat till proffsigt sminkad och samlat småleende i sidenscarf utanför Stockholms tingsrätt.
För att återkomma till inledningen så kan samtidens politiska kantringar och abrupt uppstående vakuum inom de så kallade västerländernas politiska landskap erbjuda plötsliga och oanade möjligheter för personer som Robert F. Kennedy Junior, Donald Trump eller varför inte Linda Karlström.
Personer som först hamnat i rampljuset som clowner, och sedan genom aggressiva manövrer och obetvinglig nietzscheansk maktvilja lyckas förvandla sina mest absurda svagheter till styrkor och brotta sig till maktens topp.
Den som följt den pågående skandalen kring den förstnämnde och journalisten Olivia Nuzzi vet att ett användbart element i denna maktsträvan är att på olika sätt linda oberoende, till och med kritiska journalister kring sitt lillfinger och använda dem för sina syften vare sig de inser det eller ej.
För att tala klarspråk: Paria är en välgjord och intelligent dokumentär som jag finner ytterst sevärd och fascinerande på många plan. Om jag personligen på något sätt hade varit involverad i produktionen av den hade jag haft alla anledningar att känna mig genuint stolt.
Men ponera en mardrömsverklighet där Linda Karlström en dag, inom något tiotal år, utnämns till Finlands hälsominister. Hur jag skulle känna mig då kan jag genuint inte svara på, och jag hoppas av hela mitt mRNA-vaccinerade hjärta att vi aldrig behöver få reda på det i verkligheten.
Otto Ekman är frilansande kulturkritiker och -skribent som fick kulturfondens arbetsstipendium 2025.
