När jag var stor nog att få stanna ensam hemma, kunde jag andäktigt smyga in i mina föräldrars vuxenrike på övervåningen. Sovrummets väggar och tak var beklädda med en blommig tapet i rosa.
Lustfyllt botaniserade jag i mammas garderob. Jag sprutade parfym bakom örat och knäppte på mig mammas vadderade bh. Min platta torso förvandlades plötsligt till en frodig barm. De tunna nylonstrumpbyxorna gav mina vader ett ljust skimmer under mammas rutiga kilt.
Ur smyckesskrinet plockade jag fram mammas långa halsband med de gula stenarna. Till sist trädde jag fötterna i ett par alltför stora klackskor med rem. Att klä ut mig till kvinna gjorde mig förväntansfull och glad.
Några år senare väntade jag fortfarande, sent utvecklad som jag var, på min kvinnliga yta – brösten och kurvorna.
Jag firade då mensen äntligen infann sig, men en del av ivern över att förvandlas till kvinna hade dessvärre försvunnit lite grann
Eva Kela
Jag hade insett att det inte bara är okomplicerat och ljuvligt att vara kvinna. Mitt utseende var allt mer förknippat med komplex och missnöje. En kvinnokropp innebar dessutom oönskad uppmärksamhet, tafsande och ouppnåeliga krav.
Jag firade då mensen äntligen infann sig, men en del av ivern över att förvandlas till kvinna hade dessvärre försvunnit lite grann.
I dag är jag en vuxen kvinna och mamma till en tonårsdotter. Ända sedan hon var en liten tös har jag funderat mycket på hur jag kan hjälpa henne navigera i den komplicerade världen som kvinna. Jag har gjort mitt bästa i att låta bli att kommentera vikt och utseende i hennes närvaro, men räcker det?
Min dotter är bra på att äga sin ytlighet
Till min glädje tycker jag mig kunna skönja ett skifte mellan våra generationer. Dagens flickor är, om möjligt, ännu mer utseendefixerade än vad jag och mina jämnåriga vänner var. Men i dag finns det ett positivt bejakande i sättet hur min dotter äger sin ytlighet.
Jag ser att hennes preferenser påverkas starkt av skönhetsidealen som finns i hennes flöden på sociala medier. Men på plattformarna finns också normkritik och en större medvetenhet om jämlikhet och självkänsla.
Det är många år sedan hon lekte i min garderob och härmade mitt utseende. Nu skapar hon sin egen kvinnlighet via välplanerade outfits, dofter och sminkrutiner. Men hon rör sig också helt sminkfri och ”ofixad” i offentliga rum. Allt enligt hur hon känner för dagen.
Häromdagen konstaterade hon:
– Mamma, det känns så onödigt att noja sig över vad andra tänker om hur jag ser ut. Ingen bryr sig ändå så mycket, utom jag själv!
Jag tror att jag kan släppa en del av oron gällande hur hon uppfattar sig själv som kvinna.
Journalisten Eva Kelas dokumentärserie Min kvinnliga yta är tillbaka med en ny säsong, som den här gången handlar om mammor och döttrar.