BANJA LUKA I Šeher, den gamla muslimska delen av Banja Luka i Bosnien och Hercegovina, har ”Föreningen för dem som återvände till Banja Luka” sitt kontor nere i hörnet på en restaurang vid floden Vrbanja.
Utanför betar gäss gräs i strandkanten. På andra andra sidan av det kalla strömmande vattnet stiger rök upp från ett av husen, men de flesta står tomma.
Inne på kontoret värmer kaminen. Kemal Gunić, en man i 70-årsåldern bläddrar i sina papper.
– Efter Bosnienkriget för 30 år sedan var det många som återvände från utlandet där de varit som flyktingar. De byggde upp husen igen, men det blev ingen ekonomisk utveckling, så de for tillbaka till Österrike, Tyskland, Sverige och de andra länderna där de varit som flyktingar. Men några stannade, säger Gunić.
Gunić säger att sedan politikerna här allt mer högljutt började med hot och trakasserier mot andra, främst muslimerna, är folk rädda.
Om det blir oroligheter är de nu oroliga att de blir de första som attackeras.
– De har hus, företag, restauranger och annat som riskerar att tas ifrån dem eller plundras eller förstöras. Så nu funderar de på att sälja allt, även till ett lågt pris, bara för att kunna komma undan. De är rädda, säger Kemal Gunić och fortsätter:
– Det är värre nu än någonsin tidigare. Av dem som stannade, de unga som nu tagit examen, åker 90 procent härifrån. De hör hur politikerna här hotar med självständighet för ”Republika Srpska” och annat, så de beslutar sig för att åka innan de blir dödade, säger Kemal Gunić.
Få från minoriteterna kvar
Det är trettio år sedan kriget avslutades i Bosnien i och med fredsöverenskommelsen i Dayton, Ohio, i december 1995, den så kallade Daytonfreden.
Men de nationalistiska känslorna utnyttjas maximalt av politikerna i Bosnien, speciellt i den bosnienserbiska delen, ”Republika Srpska”. Den muslimska minoriteten här fruktar att de än en gång ska tvingas fly.
Det är knappt att man hör ”Ezan”, det muslimska böneutropet, i trafikbruset den här regnsnöblaskiga vardagen vid tolvslaget.
Muslimerna som kommer till middagsbönen i den stora Ferhadijamoskén mitt i Banja Luka, håller en låg profil och inte mer än ett tiotal har samlats därinne.
Imamen reciterar halvsjungande böner, på mattorna sitter männen, en del tvinnar radband mellan fingrarna, och längre bak sitter några äldre kvinnor. Före kriget fanns minst 15 procent muslimer i staden, och ungefär lika stor andel katoliker.
Kriget blev svårt och blodigt.
Bosnienserbiska styrkor tog kontroll över de områden som Banja Luka, där ortodoxa kristna serber var i majoritet. Katoliker och muslimer dödades eller kördes bort.
Ingen riktig fred
Muharrem, en äldre man tar av sig skorna på väg in till bönen.
– Daytonöverenskommelsen stoppade enbart kriget, men innebar ingen riktig fred för folket här. Det blev aldrig så att de olika etniska grupperna kunde leva ihop igen. Vi blev uppdelade efter vår religion, säger han.
Under kriget förstördes Ferhadijamoskén liksom alla de andra moskéerna i Banja Luka grundligt av de bosnienserbiska nationalisterna.
Efter kriget byggdes moskéerna upp igen. Återuppbyggnaden betalades av olika länder, främst Turkiet. De bosnienserbiska nationalisterna försökte sabotera men tvingades acceptera.
Nationalismens återkomst
Åren efter krigsslutet lugnade de nationalistiska känslorna ner sig. EU-medlemskap hägrade och de som flytt utomlands återvände och byggde upp sina förstörda hus.
Men viljan bland politikerna i de olika delarna att samarbeta var minimal.
De etniska strukturerna i ”Daytonkonstitutionen” gjorde det enkelt för politikerna att utnyttja nationalistiska strömningar för att mobilisera väljare och utnyttja sina positioner för egen vinning.
I Republika Srpska drog president Milorad Dodik i gång de serbnationalistiska känslorna för ungefär ett tiotal år sedan.
Han har förnekat folkmordet på bosnier och framför allt massakern i Srebrenica där minst 8 000 obeväpnade muslimska pojkar och män avrättades av den bosnienserbiska militären under befäl av Ratko Mladić, som senare dömdes till livstids fängelse för krigsbrott.
I Banja Luka är krigsförbrytaren populär, Mladićs bild finns målat på husväggar och här framställs han som en krigshjälte.
Dodik brukade låta sina säkerhetsstyrkor parkera sina bilar utanför minnesplatsen i Srebrenica, i östra delen av den bosnienserbiska delen, för att hota dem som ville besöka och hedra dödade släktingar.
Dodik propagerade också för den bosnienserbiska delens självständighet och ville ha en folkomröstning om frågan.
Till slut reagerade Bosniens högsta domstol i somras och avsatte Dodik, som förbjöds att inneha politiska poster.
Nyval hölls i november i år. Men Dodiks partis grepp om delrepubliken är starkt, hans substitut vann valet knappt.
Allt detta har gjort att muslimerna i ”Republika Srpska” känner sig hotade. De som återvände stannade inte länge och idag finns knappt några katoliker och högst tre procent muslimer kvar.
Admir, en man i trettioårsåldern kommer ut från moskén. Han ska tillbaka till arbetet.
– Efter återvändandet i slutet på 1990-talet och in i 2000-talet, har antalet muslimer och katoliker vänt nedåt, nu finns det knappt några kvar, säger han.
– Det har olika orsaker, sociala och politiska med tryck och hot från alla sidor. Alla spelar ett politiskt spel här och det drabbar främst oss muslimer. Så det finns ingen anledning till att stanna, speciellt inte för de unga som knappt kan hitta något arbete här, säger Admir.
Kanske rätt riktning/Finns det hopp?
På ett kafé i centrala Banja Luka sitter Muhammed Ibrahimbegović, en känd före detta fotbollsspelare.
Av namnet kan man härleda att han är muslim men han går lika hårt åt alla politiska partier i landet.
– Naturligtvis känner vi obehag inför Dodiks hat mot oss här, men överallt i Bosnien är det viktigt att framhäva sin religion och tillhörighet. Ju värre du pratar om de andra, desto bättre. Dodik säger att Bosniens huvudstad Sarajevo inte är hans men den är ju vår gemensamma, säger Muhammed.
Hans vän Safet Isić tar en sista slurk ur kaffekoppen.
– Trots att Dodik är tio resor värre än den nationalism som fanns under kriget, finns det ändå uppmuntrande tecken. Ta sjukvården, polisen, de behandlar alla lika. Det är inte så att du får sämre vård som muslim eller böter oftare, säger han.
I den rökiga kafélokalen fimpar Muhammed Ibrahimbegović sin cigarett och nickar instämmande.
– Ja, ta presidentvalet här nyligen, säger han.
– Visserligen tog Dodiks handplockade ersättare hem valet men med knapp majoritet och i de största städerna här i ”Republika Srpska” vann hans motkandidat, en lågmäld, artig man som aldrig har sagt något ont om eller hotat de andra religionerna. Det kan vara ett tecken på att vi går i rätt riktning, säger han, men lägger till:
– Vi får väl se.