I sitt arbetsrum i Fiskars planerar glaskonstnären Camilla Moberg sina lysande glasskulpturer.
Det senaste året har inneburit en vändning för henne och det idoga arbetet har burit frukt. För drygt två år sedan kontaktade hon galleristen Maria Wettergren, som har många skandinaviska designers i sitt stall, och inledde ett samarbete.
Nu representerar Wettergren Moberg på konstmässor runt om i världen, och i mars hade Moberg en soloutställning i Wettergrens galleri i Paris.
Nu är Moberg i ett läge där glaskonstverken säljer så pass bra att hon kan producera nya konstverk i den takt hon själv vill.
Teamet ger henne det ideala upplägg hon länge önskat sig: ett fungerande samarbete med en grupp experter som består av Finlands främsta glasblåsare, en slipare, belysningstekniker och ett stenhuggeri. Det hela är ett teamarbete där nu även försäljnings- och galleristarbetet är med i bilden.
– Det är så här jag har tänkt att det borde fungera. En konstnär är oftast inte bra på att marknadsföra sitt eget arbete. Jag tror ju på samarbete, och nu kan jag koncentrera mig då på det jag är bra på: att skapa nytt.
Men bakom de färgstarka och eftertraktade konstverken ligger en krävande och kostsam process som tänjer på gränserna för både konstnär och hantverkare.
Ett krävande samarbete i 1100 grader
Ur smältugnen svävar en genomskinlig, glänsande klimp i ändan på en metallstång. Glasblåsaren Kaappo Lähdesmäki balanserar glasblåsarpipan försiktigt mot ett städ.
Äldre kollegan Jaakko Liikanen håller en bit av färgat, hett glas med en liknande stång. Med vana händer manövrerar han det färgade glaset på det genomskinliga och fäster färgranden.
Sedan blåser assisterande glasblåsare Jasmiina Lehtomaa i ändan av glasblåsarpipan. Efter att processen upprepats ett antal gånger förvandlas den märkliga klimpen till en bubbla av mjölkliknande glas med ränder i sprakande färger.
Det är så här det ter sig med att blåsa glas för en lekman som bara ser på från sidan om.
Liikanen ställer sig en bit ifrån den stekheta ugnen. När han får frågan hur det är att jobba med Moberg brister glasblåsarmästarens fårade ansikte ut i ett brett flin.
– Hon är rätt krävande, en del skulle säga kompromisslös. Men en konstnär ska ju utmana! Jag har aldrig haft några problem med henne, skrattar Liikanen.
Camilla Moberg vet vad hon vill. Som konstnär gör hon upp ritningar och planer för hur hon vill att glaselementen ska se ut, medan glasblåsarna bemästrar det heta, smältande materialet.
Ändå finns risken alltid där: att det inte blir precis som planerat, att slutresultatet blir något av en överraskning. Att det inte funkar. Att det går sönder.
Därför måste man alltid reservera tid för att experimentera.
Att jobba med glas är en ekonomisk risk
Vägen till gallerierna i Paris har varit lång.
Camilla Moberg är till sin utbildning formgivare och industridesigner, och hon blev glaskonstnär delvis av en slump. Som ung studerande på Konstindustriella högskolan var hon på besök i glasbruket i Notsjö och träffade då den legendariske glasblåsarmästaren Unto Suominen.
– Jag frågade honom om vi inte kunde experimentera i glas tillsammans. Jag hade ett projekt som jag ville prova på i ett annat material än jag först tänkt mig. På den vägen är det.
Moberg började arbeta som formgivare på Arabia. Samtidigt sysslade hon också med egen konstnärlig verksamhet, speciellt med konstnärskollektivet Onoma i Fiskars där hon bor.
År 1995 tog hon steget ut som konstnär. Nu har hon arbetat med glas i 30 år.
Glas är ett väldigt dyrt material och att arbeta som glaskonstnär är en kostsam och riskfylld process. Camilla Moberg berättar att hon själv är ansvarig för alla kostnader, vilket inkluderar material, ersättning till tre glasblåsare, slipning och hyra. En enda arbetsdag kan kosta 1 500 euro, och då inbegriper summan ingen lön för henne själv.
Speciellt i början av karriären innebar arbetet en stor ekonomisk osäkerhet. Lönen kunde dröja upp till ett helt år. Stödet hemifrån var avgörande.
– Det fanns tider då min mans regelbundna inkomster var en förutsättning för att jag skulle kunna utöva mitt yrke, säger Moberg.
Det har varit uppförsbackar och nedförsbackar, beskriver hon, men tack vare stipendier och att det ändå ”gått tillräckligt bra” har hon vågat fortsätta.
Konsten föddes ur en kris – nu bär den på ett livsviktigt budskap
Camilla Mobergs verk är organiska till formen. De senaste åren har hon jobbat med stora glasskulpturer, ”Messengers in Glass”, där hon staplar fritt formade glaskupor i regnbågens alla färger ovanpå en bas av natursten, och lyser upp det hela inifrån med hjälp av en tub täckt av LED-lampor.
Inspirationen är djupt rotad i naturens mångfald. Hon undersöker insekter och fåglar, och för tillfället är det fjällugglan som fångat henne. Processen börjar med att hon, i samarbete med naturfotografer, hittar bilder som hon sedan översätter till arbetsritningar för glashyttan.
Konceptet föddes ur en personlig kris där hon ifrågasatte meningen med sitt skapande, som Moberg berättar om på videon:
Lösningen blev att använda formationer av glas för att förmedla ett budskap. Hon överförde de formationer och budskap hon fann i naturstenar till sitt eget material, glas.
Varje glaselement blir på så sätt en påminnelse om naturens betydelse.
Och det här är budskapet:
– Vi måste dela det här klotet med andra levande varelser än bara andra människor. Insekterna klarar sig bra utan oss, men vi klarar oss inte utan dem. Det förvånar mig att människor inte tar bättre vara på fjärilar och skalbaggar. Jag känner en otrolig respekt för de här varelserna.
Att kunna överföra ens en del av den respekt som hon känner för naturens ekosystem inspirerar henne till att bygga dessa totempålar över livet självt.
– Jag hoppas att de som ser mina skulpturer ska bli intresserade att läsa om trollsländor, guldbaggar och myror. De har funnits här före en enda människa, trollsländorna till och med före dinosaurierna.