Hösten 2024 debuterade fotografen Kristoffer Albrecht som författare med romanen Alberts violin, som utspelar sig såväl under andra världskrigets dagar som hösten 1993.
I centrum för berättelsen om Alberts violin har vi den belgiske juden Albert som engagerar sig i den judisk-sionistiska motståndsrörelsen Armée Juive och fransmannen Jean, också han engagerad i motståndsrörelsen under Tysklands ockupation av Frankrike.
I romanen finns en koppling till Finland genom Jeans finländska flickvän Tekla, som strax efter andra världskrigets slut rest till Sorbonne för att studera.
En gammal tysk violin löper som en röd tråd genom berättelsen och musiken syr ihop olika tider och olika människoöden på ett spännande sätt.
Ett liv i en plåtask
I den nu aktuella romanen Språkvetaren fångar Kristoffer Albrecht upp ett flertal trådar från debutromanen – inte minst människans utsatthet och maktlöshet inför storpolitiska maktdemonstrationer och musikens förenande och helande kraft.
Också Språkvetaren utspelar sig på två olika tidsplan: ramberättelsen äger rum vårvintern 1956 strax efter att Porkalaområdet återlämnades till Finland efter ett elvaårigt sovjetiskt arrende.
Driven av oro och otålighet beger sig doktor Herman Qvist ut till hemgården i Degerby för att inspektera ägorna – det som möter honom är förödelse och förstörelse: ”Allt det gamla var kärt och bekant, men samtidigt skändat och främmande på ett avstötande sätt”.
I föräldrarnas sovrum har man byggt ett krypin som av allt att döma tjänstgjort som fängelsecell. Under en lös planka hittar Herman Qvist en plåtask som innehåller en bunt gulnade och mögelangripna pappersark med tätskriven text.
Texten visar sig vara skriven av Eduards Valdmanis, och under romanens gång får vi ta del av Eduards berättelse – såväl kortfattade sjok med ögonblicksbilder från den tunga och tröstlösa vardagen som fånge under sovjetregimen i ett isolerat Degerby, som nedslag i Eduards barndom och uppväxt i Riga och hans väg från Lettland till Finland.
Flera språk, flera själar
Med stor känsla för detaljer och nyanser låter Kristoffer Albrecht sin protagonist Eduards skildra ett mellankrigstida, mångkulturellt Riga som pulserar av liv och rörelse.
De tilltagande nationalistiska strömningarna väcker den unge Eduards intresse för språk – framför allt mindre och utsatta språk som liviska, ett östersjöfinskt språk som för närvarande anses vara ett av de mest utrotningshotade språken i världen.
Liviskan blir porten till övriga finsk-ugriska språk, och Eduards ser framför sig en framtid som språkforskare – målsättningen är att bli en språklig kameleont och polyglott.
Eduards citerar Karl den store som konstaterat ”att ha ett andra språk är att ha en andra själ” – en devis som Eduards gör till sin.
Under årens lopp får Eduards många själar liksom många skäl till att försvara de små språken och de små kulturernas existensberättigande när trycket från såväl den tyska som den ryska intressesfären gör sig gällande.
Hösten 1939 reser Eduards till Helsingfors för att forska i influenser mellan liviskan och lettiskan under ledning av Lauri Kettunen, professor i östersjöfinska språk och en auktoritet på området.
Språkforskaren Lauri Kettunen, liksom den liviska aktivisten Kōrli Stalte och poeten Gunnar Björling är några historiska personer som förekommer i romanen som är en fiktiv skildring av en tid som skakade och skapade om Finland och de baltiska länderna under 1900-talets första hälft.
En roman som vidgar perspektivet
Vid sidan av språk är Eduards passionerat intresserad av musik och segling – något som kommer att förena Eduards och hans blivande hustru Lilja, dotter till militärattachén på Finlands ambassad i Riga.
På samma sätt som musiken i debutromanen Alberts violin blir musiken i Språkvetaren en sammanhållande och stärkande kraft i tider av oro och osäkerhet. Musicerandet och kärleken till musiken svetsar samman Eduards och Lilja till en välklingande duo.
Krigstiden är en tid av prövningar och förluster – Eduards står hjälplös och handfallen när Sovjetunionen ockuperar Baltikum och framtiden för familj, släkt och vänner i Riga är höljd i dunkel och ovisshet.
Eduards språkkunskaper visar sig dock vara till nytta för generalstabens underrättelsetjänst i Helsingfors – på så sätt får Eduards också insyn i vad som försiggår i hans forna hemland.
Vid sidan av musiken utgör seglingen ett andningshål och en fristad för Eduards och Lilja likaväl som för Eduards svärfar – under långa seglatser i den nyländska skärgården skingras tunga tankar och mörka farhågor inför framtiden.
Eduards och Liljas båtutflykter får mig osökt att tänka på Henry och Molly i Kjell Westös roman Skymning 41 – en roman som utspelar sig under den så kallade mellanfreden och där vi får följa hur relationen mellan journalisten Henry och skådespelaren Mollys utvecklas i skuggan av det ständigt närvarande krigshotet. Också Henry och Molly begav sig titt som tätt ut till havs i en strävan efter lite nöje och normalitet i dystra tider.
Också rent språkligt och stilistiskt finns det en del likheter mellan Kristoffer Albrecht och Kjell Westö – en omsorgsfullhet vad beträffar detaljer och en njutningsfull prosa som på ett kongenialt sätt står i samklang med den tid och den miljö som skildras.
En annan finlandssvensk författare som kan nämnas i sammanhanget är Karin Collins, som i den så kallade Hangötrilogin skildrat livet i Hangö från maj 1939 till december 1942 – från de första nyheterna om ett annalkande krig till evakueringen av stadens invånare för att bereda plats åt de ryska ockupanterna och slutligen tiden för Hangöbornas återkomst till en sönderbombad, sargad och smutsig stad.
Det är inte bara den västnyländska kopplingen som förenar Karin Collins romanserie och Kristoffer Albrechts roman – här finns samma ömsinta blick på människorna och på den miljö de lever i, en skarp blick för det dramatiska och ett fast grepp om berättelsen.
I likhet med debutromanen Alberts violin breddar romanen Språkvetaren perspektivet på vår egen samtidshistoria och visar på hur kriget och krigserfarenheterna förenar människor över nationsgränserna.
På samma sätt som i Kjell Westös roman Skymning 41 och i Karin Collins Hangötrilogi finns det tydliga paralleller mellan 1930–40-talet och vår tid också i Kristoffer Albrechts roman Språkvetaren – samtliga insiktsfulla och kusligt aktuell skildringar av vad krig gör med oss, hur krig präglar oss och skövlar allt i sin väg.
Eller, som Herman Qvist konstaterar efter att han läst ut Eduards berättelse: ”En människas liv förefaller fullständigt försumbart i historiens likgiltiga och obarmhärtiga framfart. Vad betyder ett liv? Vad finns kvar till slut?”