Det var i december för lite mer än ett år sedan när yrkesfiskaren Roland Semskar var ute på den första insjöisen i Larsmo för att märka ut sina ryssjor.
Han åkte spark tillsammans med sin ständiga följeslagare, bordercollien Lipton.
Isen var åtta centimeter tjock och spegelblank, så färden var behaglig. Men han gjorde ett misstag.
Semskar passerade en liten snödriva och missade skiftningen i isen. Han märkte inte att han hade åkt ut på en vindbrunn, en plats där isen är betydligt tunnare.
Efter femton meter gav isen efter. Både hund och husse hamnade i vaken.
Semskars första tanke var att det här inte kan hända honom som är så erfaren. Sedan började han agera.
– Jag ropade på hjälp. Sedan bad jag till Gud och började arbeta mig tillbaka i den riktning jag hade kommit, säger Roland Semskar.
Om man går eller åker skridsko på isen koncentreras hela vikten till en liten yta. Men Roland Semskar åkte spark och hade dessutom god fart.
Därför kom han farligt långt ut på den 2–3 centimeter tunna isen innan han gick igenom den.
Semskar lyckades vända på sig och började arbeta sig tillbaka. Han visste att isen var tjockare åt det hållet han kommit ifrån. Men varje gång han med isdubbarna tog sig upp på isen gav den vika.
Han tvingades bryta sig en femton meter lång ränna.
Det tog så lång tid att hans kropp höll på att stängas av i det iskalla vattnet.
– När jag väl tagit mig tillbaka till den starkare iskanten var jag genomkall. Jag hade tappat stövlarna och blivit av med mössan eftersom Lipton hade klättrat på mitt huvud, säger Semskar.
För några år sedan kantrade Roland Semskar med sin fiskebåt efter att ha lastat för mycket mört i den och då dog hans hund Sigge i det kalla vattnet.
Den här gången skulle den nya hunden, Lipton, inte drunkna. Semskar gladde sig oerhört då han lyckades få upp den genomblöta hunden på isen som bar.
Men det förbrukade hans sista styrka.
– Jag var helt kraftlös efter femton minuter i vaken. Jag insåg att jag skulle sluta mina dagar här om jag inte får hjälp, säger Semskar.
Så han låg kvar vid iskanten, tänkte tillbaka på sitt liv och kände tacksamhet, samtidigt som han sörjde den chock som skulle drabba hans fru och barn.
– Jag frös inte längre utan hade det behagligt. Så brukar det vara strax innan man tappar medvetandet, säger Semskar.
Roland Semskar hade tur.
Av en slump fanns en grupp långfärdsskridskoåkare i närheten. Det var elever och lärare från Kronoby folkhögskola, och egentligen skulle de ha befunnit sig på en helt annan plats.
Men en av pojkarna hade gett sig i väg åt fel håll.
När man åker i grupp uppstår mycket ljud och gruppen hörde aldrig Semskars rop på hjälp. En av lärarna hade däremot hamnat lite på efterkälken, och hon hörde att någon var i nöd och larmade hela gruppen.
Bland lärarna hade Kristoffer Sandbacka den största erfarenheten. Han skyndade i väg åt det håll därifrån man hade hört ropen.
När han kom fram låg Roland Semskar i vaken. Han var vid medvetande, men helt kraftlös.
– Jag sa att vi fixar det här, vi ska få upp dig på isen, minns Kristoffer Sandbacka.
Han rundade vindbrunnen för att komma åt från det håll där isen var stark.
Långfärdsskridskoåkare har alltid med sig en kastlina. Sandbacka prickade rätt på första kastet.
Semskar kunde linda repet runt sin arm, och trots att Sandbacka stod på hal is lyckades han få så bra grepp med skridskon att han fick upp Semskar på isen.
Men färden var lång till fast mark, och Semskar var så nedkyld att han inte kunde gå. Så tillsammans kröp de på alla fyra mot land.
Efter ett tag kunde Semskar stiga upp.
Början på en djup vänskap
Snart hördes ljudet av sirener. Någon hade larmat och Kristoffer Sandbacka minns lättnaden över att proffs snart skulle ta över.
– Det var en obeskrivlig känsla, säger Sandbacka.
Vårdpersonal hjälpte Roland Semskar in i ambulansen. Hans kroppstemperatur var då bara 30 grader och han fördes till sjukhuset i Karleby där han långsamt värmdes upp.
Semskar drabbades av hjärtflimmer och fick medicineras för det, men några veckor efter olyckan kunde han friskförklaras.
I dag är han helt återställd och fiskar på isarna igen, lite klokare och lite försiktigare.
Sandbacka och Semskar har blivit goda vänner. De är båda troende och har delat sin berättelse med andra i kyrkliga sammanhang.
När Roland Semskar tänker tillbaka på räddningen är han övertygad om att en högre makt var inblandad.
– Det var så många saker som tillsammans ledde fram till att jag kunde räddas. Det var ingen slump, utan ett svar på mina böner. Jag känner stor tacksamhet för det, säger han.
För den här artikeln har vi också intervjuat Niko Nieminen, kommunikationsexpert på FSL, Finlands simundervisnings- och livräddningsförbund.