En nästan 80-årig kvinna dog på ett äldreboende i Åbo efter att hon varit fastspänd i en stol. Enligt tidningen Turun Sanomat misstänker polisen att kvinnan försökte kämpa sig fri och ströp sig själv.
– Ett mycket tragiskt fall, både för klienten, de anhöriga och personalen som var på plats, säger Mia Sandholm, vd vid Dahliahemmet i Dalsbruk.
Vid Dahliahemmet har personalen funderat på om något motsvarande skulle kunna hända hos dem och hur något sådant här ens kan hända.
Användes bältet rätt? Var det avsett för det här ändamålet? Vad är då tillverkarens ansvar? Eller har man använt något eget bälte som inte är tillåtet för den här typens begränsning?
Fallet undersöks nu av både polisen och Tillstånds- och tillsynsverket.
Begränsningar och tvång i vården
Hjälpmedlen som används inom vården ska göra vården lättare eller säkrare. Men många hjälpmedel innebär också en begränsning.
Det är alltid läkare som fattar beslut om begränsning, efter att man diskuterat med klienten och de anhöriga. Besluten ska utvärderas var tredje månad.
I vården används säkerhetsvästar, säkerhetsbälten, grenbälten, sänggrindar, brickbord, hygienhalare, andra begränsningar i rörligheten, fastbindande i säng eller i stol med bälte eller andra bindslen, låsta dörrar till avdelning eller rum, låst ytterdörr, passerkontroll, alarmsystem och omgärdade gårdsplaner.
Vårdbolaget Esperi Care Otsos plan för egenkontroll anger att de begränsande åtgärder som används i enheten inkluderar sänggrindar, hygienoverall, säkerhetsbälte, grenbälte och säkerhetsväst.
Enligt Esperi är användningen av dessa alltid en sista utväg för att säkerställa personens egen eller en annan persons hälsa och säkerhet.
Tydliga regler
Mia Sandholm poängterar att det finns tydliga regler för vilka begränsningsåtgärder man får använda. Man får inte använda dem förrän man provat på allt annat. Det är den sista utvägen att börja begränsa.
– Periodvis eller hos vissa klienter är man tvungen för deras egen säkerhet att ta till begränsande åtgärder. Men varenda en gång då vi gör en begränsningsåtgärd, till exempel drar upp en sängsida eller sätter fast ett grenbälte, måste vi utvärdera om det behövs även idag, säger Sandholm.
Vid Dahliahemmet är begränsningar i kraft så gott som hela tiden, för klienterna är så minnessjuka. Den som fått en vårdplats är väldigt långt i sin minnesjukdom, så det behövs begränsningar.
En del förstår kanske inte att deras ben inte bär. Om de då försöker komma upp ur sängen eller från rullstolen kan det leda till att de faller och i värsta fall bryter ben.
Andra kan få ett epileptiskt anfall och falla ur stolen om de inte har ett bälte.
För klienternas egen säkerhet
– Inte binder vi fast klienter för att de är oroliga eller aggressiva, utan begränsningarna används för att de inte ska skada sig själva.
Det finns också en möjlighet att dra upp bara halva sänggrinden, exempelvis i huvudändan, eller att ha en madrass på golvet. Om klienten då försöker komma bort från sängen så skulle hen falla på madrassen och då inte skada sig.
– Det är inte en begränsning, för de kan komma bort från sin säng om de vill. Men det är en säkerhetsåtgärd.
Samma gäller hygienhalaren, som används för sådana klienter som är minnessjuka och äter sin egen avföring.
– Det finns en orsak varför man måste ha begränsningsåtgärder och de är inte så hemska som man kanske tror om man inte jobbat inom vården, säger Sandholm.