Inledningen har något gotiskt och nästan Hitchcock- eller John Ajvide Lindqvist-aktigt över sig.
Vi närmar oss en ranglig och smal byggnad som ser övergiven ut, och en stentrappa med smidda järnräcken leder upp till en tung dörr. Högst uppe skymtar vi en takterrass med en murad balustrad.
På första våningen kan man skymta en omfångsrik man med ett ansikte ”blankt som en babys, kroppen så stor att armarna ligger utbredda, redo att ta emot världen, om den bara ville komma in.”
In träder Ali, en kvinna som genomgått någon form av psykiskt sammanbrott och som nu kommit till ”detta märkliga, skrangliga hotell som verkade finnas någonstans långt borta från allt i en återvändsgränd.”
Återvändsgränden är lika mycket fysisk som psykisk, och hotellet beskrivs som en plats mellan dröm och verklighet.
Det hela har något tidlöst, dröjande och sagolikt över sig.
Hemnyckeln som en kvarnsten runt halsen
Redan titeln på romanen, InSanatorium, anger att historien utspelar sig på ett vilohem/hotell för folk som betecknas som galna, människor som är allvarligt förvirrade eller som drabbats av någon form av psykos.
Vid sidan av den självmordsbenägna Ali har vi patienter som Rina, en utagerande, excentrisk och färggrann kvinna som har svårt med gränser, den kuvade och skrämda Violinpojken (som för tankarna till det osynliga barnet) som spelar en melodi som fyller Alis håligheter och talar till hennes hjärta.
Vi har den omfångsrike mannen Sotnikoff, ett slags väktare eller husets ande som har stenkoll på allt som händer i och utanför huset.
Vad som lett till Alis sammanbrott stavas inte rakt ut. I en kedja runt halsen bär Ali nyckeln till sitt gamla hem, en nyckel som visar vägen till ett förflutet som Ali helst vill glömma – på så sätt är nyckeln snarast att betrakta som en kvarnsten och en börda.
Kråkorna (”dessa svärtade djävlar”) på fönsterblecket som skriker, klagar och slåss framkallar mörka, okontrollerbara minnesbilder från en svunnen tid.
Det enda goda minne Ali bär med sig är mormoderns gamla väckarklocka som hon placerar på en hylla i sitt rum. Klockan som en påminnelse om något varmt och vänligt. Klockan som anger tidens gång i en annars rätt så stillastående och isolerad värld.
Att helas genom mat och omsorg
Hannele Mikaela Taivassalos roman Insanatorium är den andra finlandssvenska boken på kort tid som utspelar sig på ett sanatorium.
Ifjol våras gav Adrian Perera ut diktsamlingen Jag firar inte i år, som även den delvis utspelar sig på ett sanatorium och handlar om ett självdestruktivt diktjag som söker sig till psykakuten efter ett antal livskriser.
Både Pereras diktjag och Taivassalos huvudperson Ali är framskrivna i tredje person.
I stället för ett inifrånperspektiv har man valt ett utifrånperspektiv, som skapar en viss distans till såväl den gestaltade som det som gestaltas.
Berättelsen om Ali är i hög grad beskrivande i stället för att gå in i känslorna inifrån. Jag kommer på mig själv med att undra om historien eventuellt hade fått mer nerv och intensitet om den skrivits i jag-form?
I InSanatorium jobbar Hannele Mikaela Taivassalo en hel del med ett slags dubbelexponering och begreppen inne och ute/det inre och det yttre/inifrån och utifrån som ett led i att förmå Ali att se sig själv ur olika perspektiv.
Huset/sanatoriet utgör också en skiljelinje mellan det förflutna och nuet i och med att det ”stänger in på ett sätt som kanske är lite svårt, men det stänger ute på ett sätt som är bra”.
Den allvetande författaren konstaterar också att Ali/du finns ”inne i detta hus, som inuti en annan kropp, kanske för att sedan födas en gång till, på nytt, till något annat”.
Katterna blir ett slags tröstare som fyller Alis behov av närhet och ömhet, villkorslöst om än lätt reserverat
Till sin hjälp har hon den vänliga vårdaren/kocken Toso som lindrar oro och smärta genom att duka fram omsorgsfullt tillredda smörgåsar och servera maten på ett estetiskt tilltalande sätt.
Toso gör minsann skäl för sitt namn – ”toso” är nämligen namnet på ett kryddigt japanskt risvin som traditionellt dricks på det japanska nyåret för att rena kroppen från det gamla året, avvärja sjukdomar och bädda för god hälsa under det kommande året.
Kopplingen mellan mat, den estetiska blicken, naturen och vårt välmående är något som är kännetecknande för det japanska, läser jag i en artikel i Dagens Nyheter (17.01.2026) där Mats Almegård frågar sig varför så många japanska författare skriver om mat.
I InSanatorium blir maten som Toso serverar patienterna ett tecken på omsorg, ett sätt att hela människan genom smaker.
I Edith Södergrans berömda dikt ”Stjärnorna” svärmar det av stjärnor i trädgården och gräset fylls med med skärvor när stjärnor faller. I gränderna runt vilohemmet i InSanatorium svärmar det av katter.
Katterna blir ett slags tröstare som fyller Alis behov av närhet och ömhet, villkorslöst om än lätt reserverat.
En historia om tröst och hopp
Berättelsen präglas av en viss monotoni. Livet på vilohemmet är enformigt, dagarna och nätterna ter sig förvillande lika varandra.
Det repetitiva skapar en speciell rytm i berättelsen, men kan stundvis kännas som upprepning på tomgång i stället för att vara suggestivt och förtätat.
Vad beträffar Alis sjukdomsbild kommer jag att tänka på titeln på den svenska författaren och debattören Ann Heberleins självbiografiska verk Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, en skildring av att leva med bipolär sjukdom.
InSanatorium är en trösterik och hoppfull berättelse, en utvecklingshistoria där vi får följa hur Alis tro på livet så småningom blir större än hennes längtan till, eller rädsla för, döden.
En berättelse om hur värme, vänlighet och vänskap förmår läka en vilsen och orolig själ.