Det är tidigt 1950-tal i New York och Marty Mauser (Timothée Chalamet) är en ung, driven och extremt påfrestande bordtennistalang.
En charmig pratkvarn vars självförtroende får James Bond att framstå som blyg.
Han bor hemma, jobbar i en skobutik, tränar för att bli världsbäst och driver i samma veva alla i sin omgivning till vansinnets brant.
Han förför kvinnorna han möter, ljuger om sin bakgrund och kör det ena vågade hasardspelet efter det andra för att tjäna pengar och/eller ta sig framåt.
Frågan är om bubblan hinner spricka innan han når toppen?
Chalamets charm bär långt
Porträttet av Marty Mauser är löst baserat på bordtennisspelaren Marty Reisman som 1974 gav ut autobiografin The Money Player.
Enligt den information man kan hitta om Reisman på nätet var han om möjligt ännu mer kontroversiell än filmens titelfigur. En man som levde för sport och risktagningar.
I sin film har regissören Josh Safdie (som skrivit manus tillsammans med Ronald Bronstein) satsat allt krut på att skapa en snygg tidsbild och en struktur som uteslutande vilar på sin huvudrollskaraktär.
Det här är med andra ord en film som bärs upp av Timothée Chalamets hängivna tolkning av den snabba och snabbtänkta Marty.
Chalamet målar fram bilden av en man som är lika irriterande som han är oemotståndlig. Sjukt begåvad och galet våghalsig, hett passionerad och kyligt beräknande – samtidigt.
Det krävs en skicklig skådespelare för att ro i land en roll av det här slaget. Och Chalamet är utan tvekan skicklig.
Om hans tolkningar i genombrottsfilmen Call Me By Your Name (2017) och fjolårshiten A Complete Unknown spelade med det lågmälda känsloregistret är det mer explosiva känslor som gäller denna gång.
Snygg tidsbild
Marty Supreme är utan tvekan en snygg iscensättning av ett 1950-tal när det gäller både exteriörer, interiörer, atmosfär och språk.
Det är ett nöje att hänga med Marty i allt från sjabbiga spelhallar till lyxiga hotell. Och de kvinnliga rollkaraktärerna, med barndomsväninnan Rachel (Odessa A’Zion) och Hollywoodprimadonnan Kay (Gwyneth Paltrow) i spetsen, skulle platsa i vilken noirdeckare som helst.
Däremot undrar jag varför filmmakarna känt sig tvungna att skapa en musikmässigt anakronistisk ram genom att väva in pärlor från 1980-talet?
Visst bjuder till exempel Everybody Wants to Rule the World av Tears for Fears på en text som funkar som kommentar till tematiken, men hittade produktionen inga låtar från Martys egen tid?
Hektisk rytm sjabblar bort poängen
Det som gör att jag trots stora doser njutning vägrar låta mig förföras av Marty Supreme har att göra med känslan av att jag snuvas på ordentligt tankestoff.
Vad är egentligen poängen med helheten? Vad säger den om Marty? Om sportvärlden? Om balansen mellan talang, självförtroende och sponsorer?
Hur ska jag förhålla mig till all den ödeläggelse som Marty lämnar efter sig där han drar fram? Ibland gör filmen skäl för genrebeskrivningen ”svart komedi”, däremellan blir det lite väl svart.
Och det kan inte hjälpas att jag i något skede känner mig mer andfådd än lycklig av det hektiska tempot som påminner om en bordtennismatch.
En match där bollarna stundvis svischar förbi så snabbt att jag inte hinner njuta av själva skickligheten.