Det börjar med grönska. Böljande lövkronor bakom vilka man anar en blå himmel. På marken invid trädets rot har en kvinna i röd klänning kurat ihop sig i fosterställning.
Agnes (Jessie Buckley) är nästan ett med skogen som breder ut sig bakom huset där hon vuxit upp. Här umgås hon med en tam hök, iakttar årstidsväxlingarna, plockar närande växter.
En dag får den nya läraren William (Paul Mescal) syn på henne då hon återvänder från en promenad och när deras blickar möts inser vi att loppet är kört.
Efter bröllopet kommer barnen; Susanna, Judith och Hamnet.
Och från den stunden vilar en ödesmättad stämning över bilderna. Vi vet att något kommer att hända.
Något som får konsekvenser för den aspirerande författaren William och som i förlängningen kommer att förändra världslitteraturen. För alltid.
Så ser storyn ut i fiktiv tappning, hur det i verkligheten gick till när Shakespeare skrev Hamlet är det ingen som vet.
Enligt den oftast citerade tolkningen har berättelsen sitt ursprung i en medeltida skandinavisk legend om prins Amleth vars far mördas av sin bror i en kamp om makten.
Men så länge allt handlar om tolkningar kan man utan hämningar – åtminstone i princip – låta sig svepas med av den senaste filmversionen av händelseförloppet.
Vansinnigt vackert
Hamnet är en film som andas skönhet av det karga slag som doftar av jord, eld och fuktigt linnetyg.
Grönskan är lika bländande grön som Agnes klänning är blodröd. Familjens kök kunde vara ett uppslag i en inredningstidning om det rustika lantlivet.
Barnens vindsrum påminner om en blandning av kyrkorum och renoverad skolsal.
Och de vuxna handskas varsamt med sina uttrycksformer. William söker nya formuleringar för texterna han skriver i skenet från en fladdrande låga, Agnes upprepar gamla besvärjelser medan hon rör ihop läkande örtblandningar.
Döden är hela tiden närvarande som en påminnelse om alltings förgänglighet.
Inledningsvis har jag inga problem med att handskas med de emotionella intrycken. Tycker rentav att etablerandet av kärleksrelationen känns både långsamt och lite teatraliskt.
Här finns det väl ingen anledning att plocka fram näsdukspaketet, tänker jag stolt.
Ha! Vänta bara!
Osvarsvittring för Jessie Buckley
Den visuella inramningen är visserligen oändligt vacker, men i slutändan är det här framförallt en triumf för skådespelarna med Jessie Buckley i spetsen.
Vet inte när jag senast sett någon ge uttryck för glädje, oro och sorg med samma träffsäkerhet. Varje känsla är frenetisk, tärande, berörande.
Från att i den första bilden ha varit ett med naturen framstår Agnes i slutskedet nästan som en förkroppsligad känsla.
Stundvis går mina tankar till Juliette Binoches sörjande mamma i Krzysztof Kieślowskis Bleu (1993). En annan suverän gestaltning av en sorg så stark att den nästan antar fysisk form.
Även Paul Mescal och de unga skådespelarna med bröderna Jupe i spetsen imponerar, men det här är utan tvekan Buckleys film.
Vad ska vi med sorgen till?
Om någon ännu missat att Chloé Zhaos visualisering av Maggie O´Farrells succéroman har potential att få publiken att gråta så kan jag i det här skedet medge att det är det som händer åtminstone mig.
Jag gråter.
Men efteråt känner jag mig – i motsats till en del andra kritiker – varken tom eller manipulerad. I mina ögon är Hamnet en film som bearbetar sorg på ett effektivt och vackert sätt.
En film som suddar ut gränsen mellan liv och död och bygger en bro mellan saknad och vemod. Och som i slutskedet pekar på konstens inneboende kraft.
Konsten som rör och berör, leker och läker. Vad mer kan man begära av ett biobesök?
