Sebastian Nyberg är en serietecknare och författare vars intresse för fantasy, mysterier och science fiction har lett till tre rejäla romaner för barn och ungdomar.
Den som bekantade sig med kusinerna Malin, Benjamin, Axel och Isabella i Adjutantens hemlighet (2022), som riktade sig till 9-12-åringar, kan nu dyka in i ett nytt äventyr i vilket ungdomarna har nått 15-årsåldern.
För en som inte har läst föregångaren fungerar den fristående uppföljaren Hovnarrens hemlighet lika väl.
Från och med första sidan landar vi i ett äventyr vars många vändningar för läsaren fram och tillbaka mellan tre olika tidsepoker: 1500-talet, 1800-talet och nutid.
När romanen tar sin början har ungdomarna mer eller mindre blivit trötta på all uppmärksamhet kring de värdefulla pergament som de råkade gräva upp vid sin sommarstuga för två år sedan. De befinner sig på Nationalmuseet i Stockholm, där fyndet har blivit föremål för en stor utställning som skriver om Finlands och Sveriges historia på nytt.
Vernissagen har knappt hunnit komma i gång när Benjamin plötsligt är spårlöst försvunnen. Strax därefter skakar ett dåd som liknar ett terrorattentat Gamla stans tunnelbanestation.
Så småningom dras kusinerna in i ett nytt mysterium och en ny skattjakt – samtidigt som de inser att de inte är ensamma. Okända motståndare är beredda att gå mycket långt för att dra krokben för ungdomarna.
Stämningen går förlorad bland detaljer
Nyberg väljer ett intressant grepp genom att ta avstamp i något som redan har inträffat: en händelse som i sig hade kunnat fungera som startpunkt för hela romanen – när ungdomarna hittar den värdefulla skattkistan. Istället befinner vi oss nu i de efterdyningar som upptäckten av fyndet har lett till, och de är varken få eller betydelselösa.
Nybergs ambition är imponerande och det finns flera personer i det rejäla persongalleriet som jag gärna hade läst lite mer och ingående om – inte minst Lilla Gunnel, kung Gustavs hovnarr som på 1500-talet söker sig in i skrymslen och vrår för att snoka och luska till sig hemligheter.
Det är också lätt att känna igen sig i den nutid som Nyberg målar upp genom ungdomarna och deras liv i Helsingfors och i Stockholm.
Pendlandet mellan de olika tidsepokerna sker förvånansvärt smidigt, samtidigt som det krävs en viss typ av dedikerad läsare för att hålla reda på de många spår och trådar som romanen består av.
Det känns som att jag har lite för dålig tid på mig för att kunna lägga märke till och minnas den myriad av detaljer, ledtrådar och händelser som formats kring den försvunna skatten. Inte sällan känner jag mig lite dum i huvudet som får bläddra tillbaka i boken för att ta reda på vem någon viss person egentligen var och vad den gjorde i ett tidigare kapitel.
”Du är på en lugn och trygg plats”, sa Beatrix. Det enda du kommer att komma ihåg efteråt är att vi pratade om Finlands och Sveriges gemensamma historia. Sedan fick du huvudvärk och minns inga detaljer. Så småningom kommer du att glömma bort att vi alls träffades.”
Stämningen glimtar nu bara tidvis till i en annars hiskeligt mångfasetterad och välresearchad äventyrsroman som har potential till nästan vad som helst.
Hovnarrens hemlighet är en riktigt välskriven bok, rent språkligt är den fantastisk. Jag hade dock önskat att mer tid hade lagts på att skapa någon form av stämning, eftersom en hel del av omgivningen och interiörerna samt självaste intrigen beskrivs genom ett idogt uppräknande av detaljer.
I en bok med hela 413 sidor att hänge sig till, hade jag gärna lärt känna personerna lite mer på djupet, samt sluppit läsa deras fåordiga tankar i kursiv vilket gör att de sticker ut ur texten på ett konstlat sätt.
Stämningen glimtar nu bara tidvis till i en annars hiskeligt mångfasetterad och välresearchad äventyrsroman som har potential till nästan vad som helst.
Sebastian Nyberg är en eminent serietecknare som bland annat imponerade stort på undertecknad med debuten Feta blås som gavs ut på eget förlag 2005. Det märks att hans visuella tänkande smittar av sig i hans skrivande, texten låter sig läsas lite som ett filmmanus: ”Längre bort syntes sjön. Den var fortfarande täckt av is. Hennes blick återvände till biskopen.”
Samtidigt bjuder språket på skojiga referenser till populärkulturen: bland annat springandet efter en clown från Stephen Kings Det. Jag finner mig också googla Nybergs spännande ord för att se om de är påhittade, och får rätt bisarra och lustiga träffar som är lite ditåt.
Allt det här leder till att jag som läsare ibland tittar på texten med ett visst avstånd istället för att låta mig uppslukas av den. Flera gånger hinner jag upprepa tanken att det här hade sett bra ut på film.
Kort sagt är Hovnarrens hemlighet en bok för de som uppskattar komplexa intriger med ett rejält antal sidor, där mysteriet får ta tid att veckla ut sig.