Som en del av ett studieprojekt bestämde sig den indiske konstnären Vinayak att skapa en plats av trygghet. Resultatet blev utställningen Terminal Diasporic på Finlands Fotografiska museum.
– Jag ville skapa ett rum som inte är kopplat till verkligheten, ett ställe av lugn, stillestånd och obeslutsamhet, berättar Vinayak.
Resultatet blev en imaginär parkeringsplats dit vänner är välkomna att umgås, diskutera och lära sig nya saker. Den här frizonen växte i Vinayaks fantasi till en fristad där alla kan uttrycka sig fritt och där oro och rädslor omvandlas till glädje.
Konstnär och arkeolog
På utställningen på Finlands Fotografiska museum har Vinayak inrett sin frizon med ett videoverk, handgjorda fotoböcker, tygtavlor i lappteknik och otaliga små bilder på olika föremål som för tankarna till kartotekskort i samband med en arkeologisk utgrävning.
– Jag har vuxit upp med min forskarpappa och gillar att utforska saker fast jag själv inte är någon forskare.
Vinayak jobbar lite som en arkeolog eller konservator som vill bevara föremål som paradoxalt nog inte existerar, mer än i hans fantasi.
På utställningen Terminal Diasporic verkar det handla om att just bejaka sin fantasi, samtidigt som kartläggningen och sorteringen tillfredsställer hans behov av ordning och strukturer.
– I dag exponeras du för kanske 10 000 bilder om dagen, bilder som du inte ens kan värja dig emot.
Att bemöta bildattacken
Vi lever i ett bildsamhälle där vi ständigt bombarderas med bilder och det påverkar naturligtvis vår mentala hälsa, säger Vinayak och påpekar att hans uppväxt och hans indiska medelklassbakgrund naturligtvis gör honom mer mottaglig för somliga bilder än andra.
Bildflödet har också gjort Vinayak mer kritisk och selektiv vad gäller fotokonst och för att vara en fotoutställning bjuder han på förvånansvärt få traditionella fotografier.
Istället är det AI-producerat videomaterial och något överraskande tygtavlor i traditionell lappteknik som pryder flera av väggarna i källarrummet på fotomuseet i Gräsviken i Helsingfors.
– Jag har inte fått någon textilutbildning men att sy och brodera är en gammal indisk tradition.
Tygers textur och färger är betydligt roligare att leka med än ett vitt papper, säger Vinayak och tillägger att det också är väldigt tillfredsställande att ta på tyger. Den taktila känslan är synnerligen viktig och värdefull. Alltför sällan får vi röra vid föremålen på museerna och Vinayaks tygtavlor lockar verkligen att ta på dem, även om det inte är tillåtet.
Med tanke på att Vinayak är en självlärd textilkonstnär och fortfarande betraktar sig som novis, så är hans textilarbeten otroligt expressiva och levande.
I motsats till dagens photoshoppade och själlösa fotografier bjuder hans hantverksbilder i tyg på såväl inexaktheter som direkta misstag som syns i en skev söm eller i en ojämnhet.
– Sömnaden gör mig ödmjuk. Alla fel och misstag syns med det samma, men de mänskliga misstagen är just mänskliga, och av dem lär jag mig varje dag något nytt.
Utställningen Babirusa vol. II – Terminal Diasporic pågår på Finlands fotografiska museum fram till den 22 mars.