Inför Melodifestivalen 2026 hoppades jag lite naivt att en KAJ-effekt skulle ha gått att märka i årets tävling. Inte nödvändigtvis i form av flera humorgrupper, men gärna överraskningar, underdogs som gör succé och musikalisk variation.
KAJ lyckades ju på bara några veckor gå från att ha varit helt okända i Sverige till att bli folkkära på Lill-Babs-nivå. Visst måste det ju uppmuntra andra nya talanger att ställa upp med sin egen grej, tänkte jag.
Tji fick jag. I Mellofinalen 2026 är det slätstruken och friktionsfri pop som gäller från början till slut, fast man med våld försöker klämma in en del låtar i rock- eller countryfack.
Till stora delar känns finalen 2026 som copypaste på finalerna 2025 och 2024.
Nykomlingarna gallrade publiken bryskt bort i deltävlingarna.
Jag hade gärna sett att till exempel noll2 eller Erika Jonsson tagit sig vidare, för i deras fall kände jag ändå att det fanns någon sorts ambition att göra något eget och personligt.
Kvar står ett gäng gamla bekanta med låtar som låter som Mellolåtar brukar låta.
Rutinerat och skickligt, men inget berör på djupet
Doktorn doktorn, ge Melodifestivalen en blodtransfusion å det snaraste! Speciellt behövs nytt dna på låtskrivarsidan.
Dino Medanhodzic, Jimmy Jansson och Anders Wrethov har alla medverkat i tre finallåtar respektive. Givetvis finns också Jimmy ”Joker” Törnfeldt och Thomas G-son med i green room-sofforna.
Inte för att på något sätt förminska dessa herrars förmåga, att just deras låtar tagit sig till finalen visar ju att de vet vad de gör.
Men finns det faktiskt ingen som vill utmana dem? Testa något helt annat, ta en risk, gå mot strömmen, knåpa ihop en låt som inte alls är Mellokompatibel men svinbra?
Jag saknar inlevelse och hjärta i årets finallåtar. Vi får se rutinerade artister sjunga skickligt hopsnickrade låtar, men ingenting berör på djupet.
Ofta är det som om det fanns ett glapp mellan artist och låt. Jag ser mycket kompetens, men lite konstnärlig ambition.
Och det är okej, Mello. Det är naturligt att också ett succékoncept har sina svackor.
Men nu är det hög tid för Mellobossarna att fundera på hur den anrika festivalens framtid ska se ut. För om svackan pågår länge till orkar knappast någon följa ”Meh-lodifestialen”.
Nå, någon kommer ju att vinna också i år, och blir det den jag tror kommer Sverige antagligen att klara sig med hedern i behåll också i Eurovision Song Contest.
Här är låtarna i finalen med min poängsättning.
A*Teens: Iconic
Låtskrivare: Dino Medanhodzic, Jimmy Jansson, Lina Hansson, Moa ”Cazzi Opeia” Carlebecker, Thomas G:son.
I tiderna kallade kvartetten sig ABBA-Teens, sedermera A*Teens och det namnet håller man käckt fast vid fast man snarare får förlita sig på de grå tinningarnas charm än pubertal energi.
Lite själlöst är det här dessvärre.
När A*Teens ännu var tonåringar var deras schtick att göra klassiska ABBA-låtar på ett piggt nytt sätt. I år dyker det upp ABBA-flirtar i flera andra bidrag, men det här känns som en låt som kunde tolkas av stort sett vem som helst, och det är väl inget ikoniskt med det.
Poäng: 2/5
Meira Omar: Dooset Daram
Låtskrivare: Anderz Wrethov, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Laurell Barker, Meira Omar.
I fjol hörde Meira Omar och Hush hush till mina favoriter i Mellofinalen. Hade det inte varit för KAJ hade jag rent av unnat Meira Omar en seger.
I år fick Omar ta en sväng via kvalet för att säkra sin finalplats och det kan jag förstå.
Fortfarande är hon duktig på att flirta med kamerorna och mellanösternklangerna i låten ger finalen välkommen variation. Men Dooset Daram känns mest som en snäppet sämre uppföljare till Hush Hush.
Poäng: 2/5
Lilla Al-Fadji: Delulu
Låtskrivare: Daniel Réhn, Edward af Sillén, Lilla Al-Fadji, Fredrik Sonefors, Melanie Wehbe, Mikaela Samuelsson.
Jag är inte den som rynkar på näsan åt så kallade humorbidrag. Tvärtom, ifall man lyckas göra en hit samtidigt som man är rolig är jag snabb att lyfta på partyhatten.
Men nu hänger jag inte med. Antagligen borde man vara mer insatt i vad Lilla Al-Fadji är för en skojare för att få ut något av det här. Och det fungerar inte i ett Eurovisonssammanhang, skämtet måste gå att fatta på tre minuter fast man aldrig tidigare hört talas om Tommy Cash, Käärijä eller KAJ.
Lilla Al-Fadji charmar säkert bejbsen, gaysen och i synnerhet kidsen, men jag inser att jag tappar fokus och istället funderar på vad Sean Banan har för sig nuförtiden.
Poäng: 1/5
Saga Ludvigsson: Ain’t Today
Låtskrivare: Dino Medanhodzic, Jimmy Jansson, Johanna ”Dotter” Jansson, Saga Ludvigsson.
Också Saga Ludvigsson med sitt rödvita hårsvall och glittrande blick kändes som en frisk fläkt förra året, så nu måste hon börja med att överträffa fjolårets version av sig själv.
Och det gör hon faktiskt. Ludvigsson har blivit säkrare på scenen och årets låt är mera catchy.
Jag hade kanske önskat mig en scenshow som var roligare och tydligare, nu försvinner charmiga Ludvigsson i en svärm av svartklädda dansare i cowboyhatt och nätstrumpor.
Poäng: 4/5
Smash into Pieces: Hollow
Låtskrivare: Benjamin Jennebo, Chris Adam Hedman Sörbye, Per Bergquist, Philip Strand.
Mitt problem med Smash Into Pieces är att jag alltid får känslan av att det är ett popband som klätt ut sig till rockare. Rekvisitan distraherar mig.
Vi har slangar i ryggen och en trummis som ser ut som en stormtrooper men typ läskigare, tufft va?
Och nu ska vi fyra av så mycket pyro och raketer att man kunde ha värmt upp en hel stugby i Norrland för samma slant, yeah.
Varför behövs allt detta? Om man har rätt rock’n’roll-attityd ska det väl räcka med lite kajal från ett snabbköp?
Med det sagt är det här en hyfsat medryckande poprockdänga och en komposition som andas Smash into Pieces snarare än Melodifestival.
Plus i marginalen för det!
Poäng: 3/5
Cimberly: Eternity
Låtskrivare: Cimberly-Malaika Wanyonyi, David Lindgren Zacharias, Dino Medanhodzic, Melanie Wehbe.
Vill man flagga finskt i årets Melodifestival är det Idolvinnaren Cimberly som gäller, eftersom hennes mamma är finländsk.
På scenen känns Cimberly betydligt mognare än sina 21 år och jag älskar hennes själfulla sångröst.
I år finns risken att detta guldskimrande nummer drunknar i mängden, men om hon gör ett nytt försök i framtida tävlingar skulle det vara spännande att höra henne tolka något som ligger närmare soul eller r&b.
Med hennes Aretha Franklin- och Tina Turner-tolkningar från Idol i färskt minne tror jag hon verkligen kunde glänsa om hon lät sin rivigare sida märkas.
Poäng: 2/5
Medina: Viva l’amor
Låtskrivare: Ali ”Alibrorsh” Jammali, Anderz Wrethov, Dino Medanhodzic, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt, Sami Rekik.
Det är svårt att ogilla den här duon, för Sami Rekik och Ali Jammali verkar alltid ha det så himla trevligt tillsammans på scenen.
Två gånger tidigare har de tävlat i Melodifestivalen och båda gångerna kommit väldigt långt. Så då kanske det här är året då de vinner?
Kruxet är att det här i princip är samma låt som tidigare. Allsångsvänliga körpartier och peppigt budskap enligt mallen ”mamma säger lille vän ge aldrig upp nu ska vi festa allé allé bamboleo”.
Nej, även om man har en särpräglad stil måste man kunna utvecklas för att ha en vinstchans. Det här är bara slappt, därav strängt betyg.
Poäng: 1/5
Greczula: Half of me
Låtskrivare: Andreas Werling, Karl Ivert, Kian Sang, Greczula
Jag fattade verkligen tycke för Greczula i fjolårets Mello, då han tidvis klättrade omkring på en flygel, tidvis for omkring på scenen som en glammigt rockig studsboll.
Bowie- och Queen-influenserna var tydliga och det kändes som att Greczula hade ett personligt och unikt uttryck på scenen.
Charmen har han inte slarvat bort, men tyvärr är årets låt sämre. ”Om man inte vill sabba sina chanser att vinna kan man låna från ABBA och se risken försvinna” diktade Markoolio och Linda Bengtzing en gång i Värsta Schlagern. Greczula tycks ha tagit dem på orden, men vinner gör han nog inte för det.
Poäng: 3/5
Robin Bengtsson: Honey Honey
Låtskrivare: Gavin Jones, Pär Westerlund, Petter Tarland, Robin Bengtsson
På tal om att låna från ABBA: Robin Bengtsson lånar en hel låttitel, men återvinning är ju en bra sak.
När Robin Bengtsson tävlar i Eurovisionen med I can’t go on hade jag hela tiden känslan att han inte var riktigt bekväm med den scenperson som han förväntades spela: megaflörtig Dressman-snubbe på afterwork.
Den Robin Bengtsson som här kommer traskande med gitarren i famnen känns mycket mera bekväm och genuin. Countrystuket med woohoo-rop och fioler passar honom bra.
Av någon orsak går dansarsvärmen åter till attack i mitten av låten och jag är nästan lite rädd att de ska tvinga upp stackars Bengtsson på ett löpband, men han klarar sig.
Poäng: 3/5
Felicia: My System
Låtskrivare: Audun Agnar, Emily Harbakk, Felicia, Julie Bergan, Theresa Rex
Felicia är ingen nykomling i tävlingen, men senast hon medverkade var det som Fröken Snusk.
Sedermera blev hon av med balaklavan, då producenten Rasmus Gozzi meddelade att det aldrig varit meningen att en och samma sångerska skulle inneha rollen och att Fröken var utbytbar lite som de som drar på sig Mumindräkten på Sverigebåten.
Men fansen gick inte med på detta utan följde solidarisk med sin Fröken när hon fortsatte göra musik under eget namn istället.
Den här bakgrunden kommer säkerligen att hjälpa Felicia att vinna Melodifestivalen, men så är låten också en övertygande helhet som för mina tankar till Marcus & Martinus Unforgettable som vann för två år sedan.
Det är mörkt, det är dramatiskt och snuskigt roligt att se Felicia ta revansch.
Poäng: 5/5
Sanna Nielsen: Waste your love
Låtskrivare: Jimmy Jansson, Peter Boström, Thomas G:son.
Sanna Nielsen kan med rätta kallas veteran i sammanhanget, hon tävlar ju för åttonde gången.
Jag har alltid föredragit Sannas ballader i Melodifestivalen, såsom Empty room (som borde ha vunnit) och Undo (som vann). Den här damen hör till världseliten då det gäller powerballader.
Men i stället blir det en poppig dansgrej med ännu flera ABBA-vibbar.
Sanna Nielsen är en lysande artist och det är kul att se hur otvunget hon kutar omkring, ständigt medveten om vilken kamera som det gäller att fyra av ett hjärtligt leende i.
Men hon är så mycket bättre än låten. Synd.
Poäng: 3/5
Brandsta City Släckers: Rakt in i elden
Låtskrivare: Anderz Wrethov, Elin Wrethov, Kristofer Strandberg, Robert Skowronski.
Det är inte bara gossarna i A*teens som blivit gråhåriga, det har också de sjungande brandmännen i Brandsta City Släckers. Men förutom hårfärgen är allt sig likt, samma dräkter och samma energi, men attans mycket mera pyro än 2002 då de dök upp i Mello med Kom och ta mig långt härifrån.
Det här låter precis som man förväntar sig att en comebacklåt med Brandsta City Släckers ska låta. Gubbarna blev sugna på att göra Mello ett varv till, och låtskrivarna hade nu en sådan här trudelutt liggande i skrivbordslådan,
Inget chock value överhuvudtaget, men förvisso sympatiskt för oss som minns hur det var förr i tiden.
Poäng: 2/5
Håller du med Eva Frantz om låtarna i årets Melodifestival? Skriv gärna i kommentarsfältet och berätta hur du själv tänker kring årets tävling.
Eva Frantz är Svenska Yles Eurovisionskommentator och har bevakat UMK, Eurovision Song Contest och Melodifestivalen för Yle i över tio år.