När dokumentärfilmaren Karin Pennanen var ung och vilsen i sitt konstnärskap varnade hennes pappa henne för att bli som sin farbror.
Många år senare steg hon in i farbroderns dödsbo med planen att göra en film om honom och upptäckte ett helt livsverk.
– Jag hittade hans konstnärliga arv. Där fanns olika former av bildkonst, musikkompositioner som jag själv medverkar i, dikter, aforismer, minns Pennanen.
Farbrodern Markku Pennanen var Karins favoritbarnvakt; han var både musiker och konstnär, han kunde trolla och hade alltid någonting på gång.
– Han ville förstå hur världen fungerar. Han hade kvar sitt inre barn.
Men han flyttade bort från grannskapet och de förlorade kontakten under många år. När han dog hade ingen besökt hans bostad i Riihimäki på 34 år.
– Jag började ha kontakt med honom igen när jag studerade film i Lofoten. Jag upptäckte att han visste jättemycket om film, och han gav mig långa analyser på mina kortfilmer. Jag märkte att vi tänkte ganska lika.
Markku Pennanen var en speciell person som levde mer eller mindre i ensamhet under flera årtionden. Han delade ut tidningar på dagen och skapade konst under nästa all ledig tid.
Han kom in till både Bildkonstakademin och Sibeliusakademin, men slutade på bägge.
Markku och Karin Pennanen hade inte setts på 16 år när han gick bort under tragiska omständigheter.
– Ända sedan jag studerade film har jag tänkt att jag ville göra en film tillsammans med Markku, men det blev aldrig så. När han dog gick jag som på autopilot, jag åkte till hans hus och började göra filmen.
En produktiv enstöring
Trots att Markku Pennanen hade isolerat sig från omvärlden en stor del av sitt liv så var han inte ensam. Han umgicks med andra konstnärer genom att lyssna på deras verk och försöka förstå deras sätt att tänka.
Han ringde bland annat upp präster, UFO-forskare och andra konstnärer och spelade in samtalen.
– Det verkade som att han trivdes väldigt bra ensam, som att han behövde ett eget rum för att vara kreativ och känna sig fri.
– En annan sida av saken var att han drog sig undan och att han nog hade på något vis blivit sårad i själen. Han var helt klart en högkänslig individ.
I filmen försökte du få kontakt med Markku på olika vis, fick du kontakt med honom?
– Under hela processen med filmen så kände jag att jag var i kontakt med honom. Jag upplevde att han talade till mig genom materialet. Det gick så långt att när jag hade frågor om filmen i mitt huvud så kunde jag lyssna på hans ljudinbandningar, och så svarade han på min fråga eller ställde en ny fråga till mig.
Under arbetet med filmen hade Karin Pennanen också övernaturliga upplevelser av sin farbror. Bland annat besökte hon ett medium som sa sig känna hans närvaro. Mediet beskrev honom som en humoristisk person som kom med en hund.
– Jag är själv skeptisk till sådant och Markku var också en ifrågasättande, kritisk människa, men han var öppen – så jag bestämde mig för att också vara det.
När Karin Pennanen gick igenom Markkus saker i hans hus i Riihimäki kunde hon utan föraning varsebli honom i rummet.
– Plötsligt hörde jag ett sniffande och när jag vände mig om fanns ingen där. När jag senare lyssnade på en av hans ljuddagböcker där Markku hade snuva så lät det exakt som samma sniffande.
Hade du moraliska dilemman med att göra dokumentärfilmen?
– Speciellt i början funderade jag på de här frågorna eftersom han var så privat. Men desto längre jag kom i den här processen så insåg jag att han inte skulle ha något emot det här.
– Det kändes som om han redan hade gjort den här filmen en tid och jag bara fortsatte. Det var som om materialet jag hittade längtade efter en publik.