Byn Genalguacil ligger högt uppe i Andalusiens berg, långt från motorvägar, köpcentrum och rusningstrafik.
Ute på kyrkotorget springer en hop glada barn. De hoppar och tänjer på sig tillsammans med två lärare. Rösterna ekar högt bland de vita husen.
I Spanien finns redan 3 000 helt övergivna byar och flera tusen fler hotas av allvarlig avfolkning när unga flyttar till de större städerna och de äldre invånarna dör.
Genalguacil har lyckats bromsa utflyttningen och i stället locka nya invånare. Man lockar, som många andra små byar, med låga hyror och hus som är nästan gratis.
Men byn har också hittat ett eget koncept.
Vi har träffat tre kvinnor som har lämnat storstädernas tempo bakom sig för ett liv som många fortfarande ifrågasätter.
Bylivet allt annat än passivt
Elena Crespo växte upp i Madrid, men gillade aldrig storstadens larm. Hon drömde om att bo på landet.
För att kunna förverkliga sin dröm sålde hon sin klädbutik som hon hade haft i Estepona.
I dag bor Crespo på sin finca, lantliga gård, med olivträd, köksträdgård och ett hus som hon hyr ut.
Hennes beslut fick hennes båda vuxna döttrar att höja ögonbrynen.
– Jag blev tvungen att förklara att det här är vad jag har drömt om, det kommer att gå bra. Men klart att det här inte är ett helt vanligt beslut.
– Många gånger har vänner och bekanta kommenterat beslutet med att: Jaa, då lever du väl väldigt lugnt nu? Men så är det inte alls, säger Crespo.
För henne är bylivet allt annat än passivt.
– Det finns en idé om att man sitter i en by och inte gör någonting. Inget kunde vara mer fel. Här finns både socialt liv, grannar hälsar på varandra, och det finns arbete.
Hittade sin plats
Anita Zdarzil, 45, är från Polen men har levt större delen av sitt vuxna liv i storstäder. I New York i tio år och i London i sjutton år.
Ett liv fyllt av arbete, investeringar och ständig rörelse.
– Jag var alltid väldigt upptagen, väldigt målinriktad, alltid i full fart, säger hon.
När hon till slut hamnade på den spanska solkusten kände hon sig ändå malplacerad.
Ett jobb tog slut, och plötsligt var hon utan jobb och utan tillvaro vid kusten. Via en vän kom hon till Genalguacil.
– Jag sa till henne: Jag förstår inte vad du gör här, här finns ju nästan ingenting. Men samtidigt kände jag att kusten inte längre var mitt liv.
Dagen efter körde hon genom byn. Beslutet blev snabbt självklart, hon har hittat sin plats. Det vet hon nu efter bara några månader i Genalguacil.
Mindre brus, mer utrymme
Raluca Harabagiu, 38, kommer från Bukarest i Rumänien och delar erfarenheten av ett liv som gick för fort. År 2016 förändrade en utbrändhet allt.
– Det tog mig sex år att återhämta mig helt, säger hon.
Flytten till Genalguacil var ett medvetet val och byn har nu varit familjens hem i snart två år.
– Min man och jag är övertänkare, vi multitaskar hela tiden. Vi behövde en miljö med mindre stress och mindre buller.
Men lugn betyder inte sysslolöshet. Snarare tvärtom.
Harabagius man är i it-branschen och jobbar på distans från byn.
Harabagiu själv har satt i gång en mängd projekt.
– Min utmaning här är inte att hitta möjligheter, utan att ha tid att skapa, säger hon.
Harabagiu beskriver byn som en ovanlig plats.
– Det här är ingen vanlig by. Den har ett museum med utställningar av nutidskonst, konstnärer, hantverkare, internationella invånare och en borgmästare som verkligen vill utveckla platsen.
Och här finns byns recept för framgång. I flera år har byn ordnat konstfestivaler. Då inbjuds konstnärer att arbeta i byn och de lämnar ofta ett konstverk kvar i byn.
Byns smala gator är fyllda med konst av olika slag.
Allt görs i samarbete med byborna. Byn samarbetar med olika konstnärsnätverk i Europa och borgmästaren reser flitigt omkring för att skapa nya samarbetsmöjligheter för byn.
Byn lever genom sina relationer
Tillsammans har kvinnorna blivit en del av byns nya vardag. De har tagits väl emot.
När de vandrar längs med byns gator ropas det: Hola!, hej, vid varje gathörn.
Workshoppar för barn, konstundervisning, vandringar och kvinnonätverk fyller kalendern. Samarbete med byns hantverkare och konstnärer är också vardag.
Traditionellt har kvinnor i byarna jobbat i hemmet. Nu deltar de i it-kurser och olika former av workshoppar. De lär sig hur man bygger upp digitala företag.
Också skolan engagerar. Harabagiu har en 7-årig dotter och Zdarzil en 6-årig son som båda går i byskolan, som i dag har 20 elever.
Harabagius mörklockiga dotter springer fram och ger sin mamma en kram när vi går över torget vid kyrkan.
– Hon lärde sig spanska på sex månader, trots att hon knappt kunde ett ord när vi flyttade hit.
Harabagiu säger att det finns en missuppfattning om att byskolor inte är bra nog.
– Det stämmer inte. Lärarna här är extremt engagerade, och barnen får trygghet och uppmärksamhet.
Gemenskapen är central, säger Crespo.
– Det bor femhundra personer här, och nästan alla känner varandra. Det finns ett rikt socialt liv.
Zdarzil håller med.
– Jag har fått fler vänner här på några månader än under två år vid kusten.
”Att bo i en by är också ett framgångsrikt liv”
Genalguacil har, liksom många andra byar, förlorat mycket befolkning. För några generationer sedan bodde här 1 500 personer, nu är invånarna 500.
Det fanns affärer, restauranger och barer. I dag önskar sig kvinnorna ett kafé där man kan mötas över en cortado, en espresso med mjölk.
Det finns några restauranger och en butik kvar i byn. Men kvinnorna ser ändå inte förfall, utan förändring. Byn är en plats som håller på att omformas, säger Harabagiu.
– Vi vill bevara traditioner, men också skapa nya möjligheter.
Crespo är tydlig med vad som står på spel.
– Under många år har bylivet setts som ett misslyckande. Att den som stannar har inte kommit någonvart i livet. Så är det inte. Att bo i en by är också ett tecken på framgång.
Genalguacil är liten. Men framtiden finns inte alltid där det går snabbast.
Ibland finns den där människor väljer att stanna.