När dokumentärfilmaren Karin Pennanen öppnar dörren till sin farbrors dödsbo, som ingen har besökt på 36 år, är hon rädd att upptäcka någonting obehagligt. I stället hittar hon ett konstnärligt levnadsverk.
Hemmet är fullt med kasettbandsinspelningar med musik, ljuddagböcker, smalfilmsrullar, collage, teckningar och målningar.
Markku Pennanen verkade göra konst av allt han fick tag på, men hans konst visades aldrig för allmänheten trots att han erbjöds chansen. Han skapade inte konst för att bli framgångsrik utan för skapandets skull.
De flesta konstnärer hatar att gå på sin egen vernissage. Det är då konsten möter sin publik för första gången och konstnären blottar sin inre värld för allmänheten – jag menar tänk om ingen förstår den!?
Även om Markku hade planer på flera utställningar så höll han aldrig någon. På det viset behövde han aldrig visa sig sårbar.
Men existerar konsten om den aldrig visas för någon? Det frågar sig Karin Pennanen i dokumentärfilmen Päivien lumo.
Vi hör hans musik, ser hans små finurliga kameraperformance och hans olika typer av bildkonstverk. På ett vis är det genom filmen hans konstnärskap får sin upprättelse.
Hilma af Klints astrala målningar visades för allmänheten först 40 år efter hennes död. I dag räknas hon som en av de största pionjärerna inom konst. Arvtagarna diskuterar om huruvida man ska fortsätta visa målningarna för allmänheten – eller enbart för dem som söker andlig kunskap.
Men är inte all konst en form av sökande (av andlig kunskap?), och är inte ett möte med konsten en dejt med det okända? Markku Pennanen sökte svar på de stora livsfrågorna i samtal med filosofer, präster och andra konstnärer. Han verkade skapa konst för att förstå sin omvärld.
Och det är just det konst handlar om. Att försöka förstå sin omvärld.
Men det är viktigt för en konstnär att få misslyckas, för det är oftast mellan letandet och risken för misslyckande som konsten existerar.
I dag förväntas konstnärer vara entreprenörer, producenter och marknadsförare av sina egna verk. Jag har aldrig hört en konstnär säga att hen tycker det är kul att marknadsföra sig själv, det är bara ett nödvändigt ont för att synas i den konkurrenskraftiga miljön. Vår senkapitalistiska tid gör det svårt för konstnärer att misslyckas.
Men det är viktigt för en konstnär att få misslyckas, för det är oftast mellan letandet och risken för misslyckande som konsten existerar. Ibland är inte resultatet det viktiga utan vägen dit.
Det är också viktigt att konst visas för allmänheten, för det är där och då det kurerade innehållet förvandlas till konst. När det möter sin publik. Precis som Karin Pennanens film om Markku är ett konstverk.
Men jag tror att alla, konstnär eller inte, borde göra som Markku och skapa konst utan krav på att lyckas. När vi dansar i vårt vardagsrum, känner lerklumpen mellan våra fingrar eller försöker avteckna en nakenmodell förstår vi lite mer om konsten och förhoppningsvis någonting om oss själva.
Anna-Sofia Nylund är bildkonstnär, filmskapare och vikarierande kulturjournalist på Svenska Yle.