I Lovisa, i ett rosa trähus från 1700-talet, stiger Charlotte Elo in med skorna på. I huset där hennes morföräldrar en gång i tiden bodde tog man aldrig av sig skorna när man klev in. Det är en tradition som Elo fortsätter med nu när det är hon som bor i huset.
Det var också i det här huset som Elos morföräldrar gick bort, med sin dotterdotter vid sin sida.
– Jag gjorde jobbet som dödsdoula med dem, men då visste jag inte att det fanns någonting som heter dödsdoula. Jag gjorde det bara som ett barnbarn och fanns där vid deras sida, säger Elo.
En dödsdoula är någon som hjälper en person att få en värdig död.
När en bekant till Elo lade ut på sociala medier att hon utbildat sig till dödsdoula blev Elo nyfiken.
– Jag tänkte att om jag har klarat av att göra det här med två människor som stod mig mycket nära så klarar jag också av att göra det med folk som jag inte känner sedan tidigare.
Elo bestämde sig för att ansöka till utbildningen för att bli dödsdoula. Bara en halvtimme senare ringde telefonen. Någon hade hoppat av utbildningen, och det fanns en plats ledig för Elo.
I Finland har man kunnat utbilda sig till dödsdoula sedan 2023. Idag finns det omkring 150 dödsdoulor men andelen som pratar svenska är liten. Elo uppskattar att det bara finns omkring 10 svensk- eller tvåspråkiga dödsdoulor i Finland.
Mångsidigt arbete
I januari 2025 blev Elo klar med sin utbildning.
Arbetet som dödsdoula är brett. Charlotte Elo säger att hon ser sig själv som en butler för den döende och dess anhöriga.
– De flesta tänker att vi är de som sitter vid dödsbädden och vakar över den döende, men i bästa fall börjar dödsdoulans jobb mycket tidigare än så. Vi är där för att stödja den döende, men också de anhöriga.
En av hennes arbetsuppgifter som dödsdoula är bland annat att se till att de anhöriga kan finnas där för den döende, istället för att behöva sköta om praktiska saker i hemmet. Hon kan även se till att den döende får lyssna på den musik, eller känna de dofter, som hen vill.
Diskussion om döden skrämmer
Under det dryga år som Elo jobbat som dödsdoula har hon också föreläst för allt från gymnasieelever till pensionärsföreningar. Men att prata om döden är något som långt ifrån alla känner sig bekväma med.
– Det har hänt att en ordförande för en förening velat boka in mig för en föreläsning, men föreningsmedlemmarna har sagt att de vägrar delta om en dödsdoula finns på plats.
Det är också något som Elo tycker att man lägger märke till i samhället.
– Ofta är det så att när en människa vill prata om sin egen död, så blir svaret att du är i så gott skick att det är ingenting vi behöver diskutera nu. Eller så vill man inte ha något med det att göra och går ut genom dörren. Det är jättesynd, för det kan ha krävt mycket mod för den här personen att lyfta diskussionsämnet.
Förr var döden och sorgen något som vi bar på tillsammans och delade. Det var som en koreografi och alla visste sin plats i dansen.
Också hur man bemöter en döende person är något som många enligt Elo inte vet och är rädda för.
– Många tänker att en döende person inte längre är riktigt levande. Men personen är de facto levande, ända tills hen inte mer är i liv.
Även om det kan kännas svårt att prata om döden, så anser Elo att man till syvende och sist inte behöver säga så mycket, huvudsaken är att man lyssnar.
”En medborgarfärdighet som fallit bort”
Tidigare var döden en naturlig del av livet, men nu sker den allt oftare på sjukhus eller äldreboenden. Döden har blivit mer privat med åren.
– Förr var döden och sorgen något som vi bar på tillsammans och delade. Det var som en koreografi och alla visste sin plats i dansen. Förväntningarna på att folk ska veta hur man beter sig när någon dör finns fortfarande där, men de facto så vet inte folk längre hur de ska bete sig. Det är en medborgarfärdighet som har fallit bort.
När de sörjandes förväntningar på andra människor inte uppfylls kan det enligt Elo lätt leda till bitterhet eller missförstånd.
Elo anser att om man pratade mer om döden så skulle de tabun och rädslor som omger den minska. Också genom att svara så ärligt och åldersanpassat som möjligt när, till exempel, barn ställer frågor om döden, samt att ta med barnen på begravning, kunde göra det lättare att hantera situationen.
– Det börjar där, att vi pratar med dem och visar hur en koreografi som heter jordfästning eller begravning i Finland fungerar. Då lär de sig från en ung ålder hur man ska bete sig, och hur man förväntas bete sig.
Det är också många som är rädda för döden, och kanske därför inte heller vågar prata om den. Elo tror ändå att man har mycket att vinna på att våga prata om döden. Enligt henne kan ångesten och oron kring ens egen död bli mindre.
– Som min mormors mormor sa: man ska inte vara för rädd för döden för att man ska vara för rädd att leva.