Ögonblicket – ett ord som återkommer och upprepas i Henrika Ringboms diktsamling Ingenting.
Ögonblicket – som att leva i nuet, vara uppmärksam och fokusera, vila och andas.
Det rätt så anspråkslösa omfånget till trots är Ingenting en förtätad och kompakt diktsamling.
Ringbom arbetar med ett antal tydliga bilder och ord som går igen och bildar ett slags matta/mantra. Diktverket växer till en helgjuten sångcykel där delarna kommunicerar och kommenterar varandra på ett spännande och också överraskande sätt.
Diktjaget rör sig mellan ett här och en plats som befinner sig någon annanstans; ”här” är en konkret plats, ett berg, en odlingstäppa, en hed vid havet, medan ”någon annanstans” kan vara viskningar som hörs långt bortifrån eller bilder från en ockuperad zon.
Olika tidsplan och platser flyter samman – ekon från kris- och krigshärdar, akut hotande miljökatastrofer letar sig in ”i lugnets överdåd” där jaget sitter och skriver.
Tankar, information, förnimmelser flödar fram, in och ut, i en aldrig sinande ström – stiger genom kroppen likt vatten genom växternas rörformade celler.
Ögonblick och ökenblick
Kopplingen mellan människa och natur är mycket tydlig och konkret i Henrika Ringboms dikter. Diktjaget odlar sin trädgård, noterar ”åh syrsorna / åh sädesärlorna” och de små krabborna i pölarna som kittlar mot fingertopparna.
Samtidigt, på en annan plats, finns ”ett landskap / förött, en öken / plastsoldater krigare”.
Ögonblicket blir ökenblicken – ett totalt mörker, ett sönderfrätt och förött öde land.
Frågan är hur vi kan förstå och handskas med all den förödelse och fasa, all vrede och allt våld, som omger oss utan att förlora hoppet:
”vi behöver vår framtid / föreställningen om en framtid / vi behöver förstå att framtiden faktiskt finns”
Det är framför allt en liten insekt som blir ett slags sinnebild för jagets strävsamhet och motståndskraft, en symbol för hopp och framtidstro: mätarlarven, som trevande famlar i luften och sträcker ut sin hals i ingenting: ”majbrisen rasslar / larven lyssnar / universum ljuder”.
En liten, till synes oansenlig larv, som vecklar ut sina vingar och diktjaget blir ett med fjärilen.
I sina dikter laddar Henrika Ringbom detta ”ingenting”, denna avgrund, denna negation, med möjligheter och någonting. Här finns en ljusning, en strävan efter att hitta ”en plats det går att stanna på”, ”ett delat utrymme / där okänt otänkt tumlar”. En möjlighet till vila och kontemplation, en skyddad och trygg plats – på trots, och trots allt.