På väg till Svenska Teatern blir jag orolig för att min dator ska bli stulen. Garderoben är, enerverande nog, obemannad. Det är först på scen man får möta honom. Den belevade garderobiären, med en utrotningshotad yrkesstolthet.
Kulturbärarna är en flermansmonolog, där bortglömda gestalter i anknytning till konsten får form. Tanken är att det är de, snarare än politiker och kändisar, som möjliggör kulturlivets fortsatta existens. Nu får vardera nonchalerade figur äntligen sitt utrymme, i samma veva som teaterns villkor muntert och lättsamt antyds.
Manuset är skrivet av svenska Andreas T Olsson, som själv har uppträtt med föreställningen i flera år. Också i den stora framgången Sufflören, som Olsson själv spelade i elva år, lyfte han upp en av teaterns förbisedda figurer
Revyartad trollkonst
Vi ser en rad upphängda jackor framför en disk, omgärdade av två dörrar. Lådor och luckor slås upp, somliga med oanat innehåll. Möblemanget och de ständiga ombytena föder intrycket av att se en trollkarl arbeta – som att vad som helst kan dyka upp!
En räcka av gestaltade kåserier passerar revy, mot slutet även ett lite taffligt musikstycke. Förutom den återkommande garderobiären är numren inte hopknutna mer än till temat.
Alla elva roller spelas av en spänstig, närmast graciös Dennis Nylund, i regi av Adde Malmberg. Han rör sig längs med hela scenen med en förnimbar kroppslighet och vigör.
Genom Nylund möter vi en museivakt, en statist, en misslyckad skådespelare vars misströstan fått honom att landa i björndräkt på Skansen. I varierande grad har karaktärerna något sökt i sig, som att man lagt ned enorm möda för att uppfinna landets största excentriker.
Seansen med björnmannen på Skansen har den kraftigaste, mest utpräglat poetiska kvaliteten. Scenen utlöses av en dikt av August Strindberg, för att sedan fortsätta i en milt surrealistisk och dråpligt deprimerad anda.
Stundvis blir konstigheterna ändå så ansträngda att det slutar vara roligt, som när en bortkommen autografjägare får för sig att Krister Henriksson ska signera hans lånepapper på fyra ställen utan att berömdheten själv märker av det.
En pedantisk passion
Beträffande kynne är Nylunds register inte särskilt brett. Hoppen mellan karaktärerna föder inte riktigt den barnsliga förtjusning som kan väckas av att se en pjäs som parodin The 39 Steps spelas väl. I den har fyra skådespelare ansvar över hela den enorma casten i Alfred Hitchcocks film med samma namn, vilket betyder att de växlar röstläge, dialekt och lynne flera gånger i samma scen, genererande en slags teaterhysteri.
Mittpunkten i föreställningen är ändå själva garderobiären. Här glänser Nylund.
I Nylunds fall bärs samtliga gestaltade av en likartad grundton, och bytet mellan dem är markerat med tillfälligt mörker och applåder.
Mittpunkten i föreställningen är ändå själva garderobiären. Här glänser Nylund. Mannen är anonym men stolt, pedantisk och passionerad. En utdöende men avgörande art.
Under rasterna reparerar han sina kunders kläder, sorterar in dem i personlighetstyper och svarar i ringande telefoner. Bäst är det ändå då han inte gör något alls. Då framträder Nylunds rörliga, men återhållna uttrycksfullhet tydligast. Det är som att se Charlie Chaplin spela den ensamma butlern i Kazuo Ishiguros roman Återstoden av dagen.
Komedi som balans
Det är svårt att hitta någon undertext i föreställningen. Det finns inga fler lager än det man ser. Likt komedi i stort stör det här inte nämnvärt.
Som åskådare eftersöker man snarare en slags balans, där de komiska medlen behärskas så pass väl att man kan vila i skickligheten. Med Nylund blir det här möjligt. Rörelserna är kvicka utan att vara förhastade, intonationen precis. Mimiken betagande finstilt.
Garderobiären får gärna stanna kvar på scen ett tag till. Min dator klarade sig trots allt utan honom.