I Finland diskuteras Svenska Teaterns nationalteaterroll. Var finns de finlandssvenska teatrarnas manifest, frågar man sig? Var ser man spår av samtidens kaos och nya teaterformer?
I Sverige har nationalteatern Dramatens chef Mattias Andersson valt att satsa också på spännande, centraleuropeiska intryck och politiskt utmanande teater. Ett val som verkar få godkänt av publiken, då också unga vuxna hittar till salongerna.
Nu har Dramaten lockat Europas mest omtalade regissör till stan; Milo Rau, tillsammans med ett helt nyskrivet verk.
Förväntningarna är enorma.
Som om ICE-polisen landat i Sverige
I USA härjar den statliga ICE-polisen vilt, med skräck och död som sällskap. Men det skulle väl aldrig kunna hända i Norden?
I Milo Raus Rage (Raseri) möter vi just en sådan mardröm.
Själv har han kallat pjäsen för en blandning av tv-serien White Lotus och Michael Hanekes film Funny Games. Som ett möte mellan seriens tafatta elit och filmens unga, nihilistiska män.
Resultatet är också ett möte mellan en centraleuropeisk, filosoferande teatertradition och svensk skådespelarkonst, stora doser metaplan och kulturhistoriska referenser.
Här finns så mycket att omfatta och smälta, till den grad att jag knappt vet var jag ska börja.
Jag får försöka från början.
There will be blood
Som start projiceras några rader ur Völvans spådom på ridån, inledningen av den fornnordiska Poetiska Eddan där bland annat Ragnarök, den avgörande striden inför världens undergång, beskrivs. Bröder skola strida och bliva varandras bane ... ingen man skall den andre skona.
Samtidigt sitter tre unga vuxna vid ett bord framför ridån med manushäften, en kvinna och två män som gör sig beredda att styra det vi ska få se.
På kvinnans uppmaning serveras vi en videoprolog där de två männen släpar på en kvinna i ett vintrigt snölandskap medan de förbannar idén med unisextoaletter, innan de knuffar ner kvinnan och dödar henne med några pistolskott.
Så är tonen lagd. There will be blood.
När ridån sedan går upp möts vi av en idyll. Ett elegant sommarhus där kulturgräddan samlas.
Här finns en etablerad kvinnlig skådespelerska som varit med om otaliga Ingmar Bergman-produktioner och nu intervjuas för en bok om Bergmans kvinnor. Hennes man som är aktuell med en misogyn monolog baserad på en roman av Philip Roth. En ung kvinna som radar upp samarbeten med Hollywoodkändisar och berättar om filmrollen som Hitlers fru Eva Braun. Lägg till två vuxna barn, en isländsk professor som flytt sitt hemland efter ett högerextremt maktövertagande och nu jobbar som hemhjälp, och hennes unga dotter.
I salongen finns en vägg packad med värdefulla kulturminnen. En ytterrock från Tarkovskijs film Offret, ett gevär från en uppsättning av Tjechovs Måsen, Bergmans legendariska basker, någonstans också dockhuset från filmen Fanny och Alexander. Överallt en mängd referenser till vår kulturhistoria.
Så följer ett flöde av smalltalk som plockat ur en fransk film, samtidigt som TV-nyheterna rapporterar att en isländsk vänsterextremist mördat Sveriges kvinnliga statsminister. Det talas om undantagstillstånd, och medan kulturelitens smalltalk fortsätter byggs en kuslig atmosfär av hot upp, den där känslan av att Ragnarök är nära.
Ändå är allt precis som vanligt i detta kulturhem. Interiören är vacker, maten säkert god och vinet gott och snacket flyter.
Tills de två unga männen knackar på för att ”städa upp”. Som kopior av ICE-soldater placerade mitt i ett svenskt kulturlandskap.
Blodbad följer, utan att den välmående kulturklassen har några som helst verktyg att stoppa utrensningen.
Berättelse fylld av metaplan
Allt detta spelas upp med ett scenspråk som blandar teater och film.
Den eleganta villan med alla rum är placerad på en vridscen, som långsamt konstant snurrar runt, som en dockhemkarusell.
Ovanför villan finns en stor filmduk. Där projiceras närbilder som två kameramän filmar inifrån huset, ibland varvat med förinspelat material från den omkringliggande skogen.
Och så vävs oändliga mängder av metaplan in i berättelsen.
Det är inte bara föremålen på minnesväggen eller litterära verk som citeras, eller musiken ‒ i bakgrunden snurrar konstant ett soundtrack med allt från Eminem och Nick Cave till Kate Bush och Buena Vista Social Club.
Det är också hur skådespelarna stiger ur sina roller, de unga som ibland återvänder till sina manuskript eller ensemblen som följer det förinspelade materialet som utomstående. Som då en död person dumpas i skogen, och rollfiguren följer det som händer med hans kropp från filmduken.
Rollfigurerna har dessutom samma namn som skådespelarna.
Bergman-uppsättningen av Strindbergs Spöksonaten som pjäsens Elin berättar om, har skådespelerskan Elin Klinga själv på riktigt spelat i. Men rollfiguren Elin lägger också till en anekdot om då Bergman bad henne komma till sitt rum på teatern, för att berätta att hon kunde vara hans barn.
Känsla av centraleuropeisk teater
Det är detta intelligenta hopkok av fiktion och realism och filosofisk allegori som gör att jag kommer att tänka på en centraleuropeisk samtidsteater, som om jag förflyttats till en stor teater i Berlin eller Wien.
Också den extremt detaljfyllda scenbilden stärker den känslan, och de exakta men ändå så vardagliga skådespelarprestationerna. Samtidigt både innerligt djupa och lätta, utan att någonsin halka in i teatraliska uttryck.
Hela ensemblen imponerar, men jag kommer sent att glömma Simon Edenroths och Alex Jubells tolkningar av de unga extremisterna.
De må vara kopierade från Funny Games, men sättet de på ett ögonblick kan förvandla en varmt smekande ton till uttryckslös mordisk kyla är både fasansfullt och gripande.
Men det är omöjligt att omfatta alla metaplan under en och samma kväll.
Här finns så många pusselbitar, så många formmässiga finesser, så många hänvisningar både till samtid och uråldrig mytologi, så mycket av så mycket att jag aldrig hinner förstå exempelvis tanken bakom den isländska kopplingen ‒ den ”illegala” isländska professorn/hemhjälpen, den isländska extremisten som mördat statsministern, den fornnordiska Eddan, det isländska barnet som lyckas rymma.
Men kanske också det är en bit i Milo Raus filosofiska pussel?
Den värld vi lever i är så fylld av samtidiga intryck, av falska bilder, av ständigt nya omvälvande nyheter, sanna minnen som blandas med AI-konstruktioner, allt på ett sätt som gör det svårt att helt och fullt greppa verkligheten.
Här för Milo Rau över kaoset till ett filosofiskt framtidsresonemang.
Rage är en veritabel mindfuck (definition; något som förvirrar eller manipulerar en annan persons tankar). Och just det, tänker jag, ger den ibland redan uttjänta idén med videoprojiceringar en meningsfull roll. De är en förutsättning för att skiftningarna mellan pjäsens nivåer av verklighet och fiktion ska fungera så sömlöst.
Till slut står världen stilla
Så leds vi fram till pjäsens sista avsnitt, med rubriken Ingenting, ingenting, ingenting. Vridscenen stannar till, världen står stilla, och vi får ta del av Alva Bratts tröstlösa monolog med budskapet att ingenting är värt att längta efter.
Själv lämnas jag med känslan av att politiskt utmanande och underbart välspelad teater alltid är värd att längta efter.