Museets nedre våning är fylld av landskap, inklusive ett rum med stilleben, som porträtt av blommor. Konstverk med något som lockar en att stanna kvar en extra stund framför bilderna.
Då Sandra Kantanen promenerar runt bland sina verk från över tjugo år, ber jag henne samtidigt presentera ett nytt och ett riktigt gammalt verk.
Först stannar hon framför Meadow 3 (Äng 3). Det är 138 x 183 centimeter stort, ett verk som på avstånd ser ut som en bild av ett orört ängsområde men som samtidigt har något drömlikt över sig, som ett mellanstadium mellan fotografi och bildkonst.
‒ Det var under en promenad i en tysk småstad som jag stannade upp framför ett igenvuxet område mellan två tomter, berättar Kantanen. Solstrålar träffade de regnvåta växterna och de små svarta bollarna som jag sett visade sig vara bin, det var som om ängen hade förvandlats till ett miniatyrlandskap. Och det är sällan jag på samma sätt som då varit lika medveten om hur jag observerar i förhållande till bilden som föds.
‒ Jag har sedan manipulerat helheten så att jag lagt flera bilder på varandra, och till slut målat digitalt i flera lager över bilden.
Från det första rummet med de nyaste verken promenerar hon vidare till utställningens sista rum, där hon ställer sig framför den tjugo år gamla Bamboo-helheten. Ett verk i fem delar, alla med storlek 112 x 100 centimeter.
Här ser vi ett mörkt landskap, en bambuskog framför vatten, allt omgivet av ett slags dimhölje som ger bilden en overklig yta, igen detta drömlika, igen en gestaltning av ett gränsland mellan målning och fotografi.
‒ Den är gjord på aluminiumplåtar som jag till att börja med har målat, berättar Kantanen.
‒ Sedan har jag slipat ytan och printat ut fotografiet i flera lager på plåten så att fotografiet har printats ovanpå den målade ytan. Och till slut har jag ännu fernissat ytan.
Mellan de två rummen finns serien Smokeworks där hon fotograferat skogsvyer och låtit rökbombers färger skapa den där drömlika atmosfären.
Och serien Distortions där hon gjort en lång exponeringstid synlig genom att flytta på växter hon avbildat med skanner.
Första kameran som 12-åring
Ända sedan Sandra Kantanen som 12-åring fick sin första kamera, har hon intresserat sig för att avbilda naturens skörhet och förgänglighet.
Efter studier vid Västra Nylands Folkhögskola kom hon 1996 in på Konstindustriella högskolan i Helsingfors, men det var under ett utbytesår i Kina 2001 som Kantanen mötte helt nya intryck och idéer som ledde in henne på nya vägar.
Hon hade hunnit bli trött på att tillbringa så mycket tid i mörkrum tillsammans med sina foton, och ville komma åt fotografiets yta, peta i den verklighet som fotot presenterade.
‒ I Kina kom jag i kontakt med deras tradition av landskapsmåleri men också med pigmentprintrar som då var en ny teknik, berättar hon.
‒ Och det var då som jag började göra egna försök att kombinera dem.
Resultatet var en unik teknik, som också kunde utmana tanken om fotografiet som en exakt kopia av verkligheten.
‒ Fotografiet har ju länge varit som ett dokumentärt sätt att se på världen, säger Kantanen. Men med den här målade ytan kunde jag så att säga ta isär det där verklighetstrogna.
‒ När man ser på ett fotografi så förväntar man sig att man ska se något verkligt. Men jag vill få den där förväntningen att brista, att få ögat att snubbla på all oväntad information så man måste tänka efter lite extra för att förstå det man ser.
Inte oväntat medförde den nya tekniken också en mängd utmaningar. Printrarna var planerade för papper som var böjligt och sög upp färg, men här kunde färgen börja rinna och lämna hjulspår på bilden så att hela processen måste göras om.
Då jag för tjugo år sedan träffade Sandra Kantanen i hennes arbetsrum, fick jag på närhåll se något av just det.
Det kunde ta evigheter för printern att förverkliga Kantanens visioner. Det var printrar som inte klarade av metallytan, och att hon också ville printa flera lager på samma bild gjorde att lagren inte alltid kom exakt som de skulle på varandra.
Men när allt fungerade, var resultatet ett konstnärligt uttryck som var helt eget.
Helsinki School-kollektivet viktigt för genombrottet
Det här var också en tid då det vid Konstindustriella högskolan uppstod ett konstnärskollektiv, som 2003 fick namnet Helsinki School. Det namnet blev snabbt en kvalitetsstämpel som hjälpte många studerande att slå igenom internationellt.
En av dem var Sandra Kantanen, som nu i Åbo fortfarande presenteras som en av Helsinki Schools fotografer.
Då jag undrar om Kantanen inte blivit trött på att alltid kopplas ihop med det kollektivet, konstaterar hon att museivärlden gärna använder begrepp och kontexter som snabbt kan hjälpa publiken att placera konstnären.
‒ Det är förstås på gott och ont, säger hon. Men det är ju också så att Helsinki School är orsaken till den karriär som jag idag har som konstnär.
‒ Klart jag själv har jobbat som en dåre, men att många av oss uppmärksammades internationellt berodde nog på Helsinki School. I dag när alla är så internationella kanske det går lättare, men då var det väldigt svårt att från tomma intet ta sig upp i gallerivärlden.
Annorlunda arbetstakt än för tjugo år sedan
Då för tjugo år sedan var Sandra Kantanen överarbetad.
Suget efter nya utställningar var enormt, och då vi träffades kunde hon klaga på att så många arbetstimmar gick till att jobba med printern. ”Jag kommer inte att klara av den här takten”, sa hon, ”jag kommer att dö innan jag fyller fyrtio om jag fortsätter så här.”
På vägen till i dag har något alltså hänt, eftersom hon fortfarande arbetar som fotokonstnär.
Då jag berättar vad hon sa för tjugo år sedan, skrattar Sandra Kantanen till.
‒ Ja det var nog ganska galet då, säger hon. Det kändes dessutom som att jag inte gjorde annat än satt med den där printern, att jag inte hade tid med nya verk utan bara höll på som en teknisk person.
Sedan dess har Kantanens arbetsvardag förändrats radikalt. Hon behöver exempelvis inte slåss med printrar längre, då både material och teknik utvecklats.
‒ Nu har jag gett bort mina analoga kameror och bytt till storformats digitalkamera, och så jobbar jag med dator och printer, som i ett ljust mörkrum.
Tillsammans med att saker och ting delvis börjar rulla av sig själv då hon varit tjugofem år i branschen, har det varit möjligt att trappa ner på arbetstakten.
‒ Det är inte så att jag har färre utställningar, men ju mer arbeten som finns i samlingar runtom i världen, desto fler utställningar uppstår utan att jag själv ens vet om det, berättar hon.
‒ Och det är ju fint. Att verken så att säga börjar leva sina egna liv.
Utställningen Mellan landskap håller öppet i Åbo Konstmuseum fram till den 17:e maj.