Den brittiske regissören Harry Lighton gör sin regidebut med nu bioaktuella Pillion. Den internationella responsen har varit stor, inte minst tack vare filmens djärva skildring av åtrå och maktbalans i gaykulturens motorcykelvärld.
Medan jag satte mig till rätta i salongen såg jag framför mig en glödande romans mellan Alexander Skarsgård i läderkläder, och hans reserverade men passionerade älskare. Jag hoppades på en berättelse om en brinnande kärlek i en värld präglad av machokultur och bensindoft.
Filmen levererade något annat.
Kinken blir en livsstil
Filmen skildrar relationen mellan motorcyklisten Ray, spelad av Skarsgård, och parkeringsvakten Colin, gestaltad av Harry Melling. Den blyge och hängivne Colin underkastar sig totalt den dominante och åtråvärda Ray i en relation präglad av tydlig dom/sub-dynamik.
Motorcykelklubben framstår oväntat nog som den mest accepterande platsen för homosexuella. Ray och Colins relation kan snarast beskrivas som en ständig överenskommelse om ett pågående maktspel. Colin ska äta, sova, städa och ha sex på Rays villkor.
Enligt Ray handlar deras relation inte om kärlek, men som åskådare får vi bevittna Colins strävan efter att bli älskad.
Colin ger gärna efter och njuter av att bli dominerad, men under ytan finns ett behov av att bli sedd, kanske till och med älskad. Om man blir utnyttjad är man åtminstone behövd – eller?
Det är svårt att lägga fingret på Colins upplevelse. Ibland ser vi honom exalterad och tillfreds, ibland plågad av fysisk smärta och känslomässig likgiltighet.
Jag undrar vad han egentligen vill – eller snarare, om han själv vet vad han vill? Jag hade önskat få se mer av Colins egna begär och tankemönster. Trots att filmen innehåller många intima scener så saknar jag känslan av intimitet.
Jag blir orolig för Colins välmående
Jag fann mig själv i biosalongen med en bekymrad min, tryckt mot stolens ryggstöd. Det var inte för att filmen var traditionellt obehaglig eller skrämmande utan snarare av medlidande för Colin. Jag kunde inte riktigt sluta oroa mig för honom, särskilt när Skarsgård sprider en passiv aggressivitet i scenerna.
Det är en obehaglig dynamik som gör att man som åskådare sitter på helspänn, även när allt på ytan verkar vara samförstånd.
Den enda som ifrågasätter relationen är Colins cancersjuka mamma, som ser sin son förändras. Men inte ens en döende förälder lyckas väcka någon empati hos Ray. Någon måste ju ändå laga frukost. Kinken har tagit sig ut ur sovrummet och blivit en livsstil.
Harry Melling gör en imponerande insats som Colin. Trots att hans roll präglas av underläge i filmens tematik är det Melling som, tack vare sitt nyanserade skådespeleri, får ett slags övertag över Skarsgård.
Det är just i det stillsamma och återhållna som Melling verkligen visar sin styrka. Och visst är det spännande att se den tillbakadragne Colin i kontrast till den hårda och fartfyllda motorcykelvärlden.
Skarsgård är en hunk som är svår att motstå – inte bara för Colin, utan även för publiken. Men räcker det yttre verkligen hela vägen? Även om hans karaktär fascinerar framstår bristen på djup och mänsklighet som en svaghet, något som filmen själv beskriver som subtilt.
Kärlek mellan män – mer än bara begär
Gayromanser har verkligen fått mer utrymme i film och tv-serier på senare tid, inte minst i den uppmärksammade tv-serien Heated Rivalry, och trenden verkar lyckligtvis fortsätta.
Men kanske är det dags för en film som verkligen fokuserar på relationen mellan två män utan att lägga ett överdrivet fokus på det sexuella?
Det vore befriande att se gaykaraktärer som tillåts vara mänskliga på flera plan, där deras känsloliv och vardagliga utmaningar får lika stort utrymme som deras passion.
Samtidigt kanske det är just friheten att bryta sig loss från gamla tabun som gjort att dessa berättelser ofta blir mer vågade och uttrycksfulla. Men för att komma vidare behövs nu fler nyanser och berättelser där kärleken mellan två män får vara lika vardaglig och mänsklig som vilken annan kärlek som helst.