LONDON Storbritanniens premiärminister Keir Starmer sitter kvar vid makten, trots den politiska kris som utlösts av Labourveterarnen Peter Mandelsons kontakter med den dömde sexbrottslingen Jeffrey Epstein.
Starmer uppvisade kampvilja när han mötte väljare i Hertfordshire norr om London i går, tisdag.
– Jag kommer aldrig att överge det mandat jag fått att förändra det här landet. Jag kommer aldrig att vända ryggen åt de människor jag är satt att kämpa för, och jag kommer aldrig att vända ryggen åt det land jag älskar, sa premiärministern.
Mandelsonhärvan ses allmänt som den allvarligaste krisen för Labourpremiärministern Starmer som suttit vid makten sedan 2024.
Kritiken riktas inte bara mot Mandelson själv, utan mot Starmer, som godkände utnämningen av Mandelson till ambassadör i Washington trots att hans kontakter med Epstein redan då var kända.
Efter ett regeringssammanträde i går stod det klart att ingen inom Labour för tillfället är redo att öppet utmana Starmer som partiledare.
Men enligt Colm Murphy, expert på politisk historia vid Queen Mary-universitetet i London, är krisen långt ifrån över.
– Keir Starmer har överlevt den här veckan, men han befinner sig fortfarande i en mycket utsatt position. Det handlar inte enbart om Mandelsonskandalen utan även om tidigare taktiska och strategiska misstag som regeringen gjort, säger Murphy till Svenska Yle.
Valstrategi ligger Labour i fatet
Avslöjandena i Epsteinfilerna kommer olägligt för Labourregeringen som redan en längre tid kämpat med låga opinionssiffror, trots en valseger år 2024 som gav partiet en klar majoritet i underhuset.
Enligt Murphy beror arbetarpartiets impopularitet på en strategi som lämnat partiet i ett politiskt ingenmansland där kritik haglar från såväl höger som vänster.
– Labour vann valet med stor majoritet men på en relativt låg röstandel. Man försökte vinna stöd hos mittenväljare genom att inta både mer konservativa och ekonomiskt populistiska positioner i vissa frågor, förklarar Murphy.
– Resultatet blev att man alienerade både traditionella vänsterväljare och liberala storstadsväljare.
Enligt Murphy har bilden av Labourregeringen också dragits ned av andra mindre skandaler, otydliga besked och tvära kast i frågor som migration och kriget i Gaza.
Det här har spätt på uppfattningen om ett parti som saknar tydlig riktning.
– Labour har inte varit tillräckligt högerinriktat i migrationsfrågor för att locka till sig väljare från Nigel Farages Reform UK, men ändå så pass höger att man alienerat sina egna kärnväljare, sammanfattar Murphy.
Samtidigt finns i Storbritannien ett uppdämt missnöje som har sin grund i ekonomisk stagnation, sviktande köpkraft och efterverkningarna av den globala finanskrisen, fenomen som enligt Murphy hade drabbat regeringar oberoende av färg.
Brokig opposition pressar regeringen
Labours kris har gett oppositionen nytt momentum. Konservativa partiledaren Kemi Badenoch beskyller regeringen för bristande ledarskap samtidigt som populistledaren Nigel Farage menar att Starmers dagar vid makten snart kan vara räknade.
Britternas missnöje kanaliseras dock inte enbart åt höger. De gröna har vuxit snabbt i storstäderna med ett ökat fokus på ekonomisk rättvisa, vilket lockat över många tidigare Labourväljare.
– De konservativa har återhämtat sig något i opinionsmätningarna, men det parti som faktiskt leder just nu är Reform UK. Mycket av missnöjet har gått åt det hållet.
De kommande månaderna blir avgörande för premiärminister Keir Starmer och hans vänsterregering. Ett fyllnadsval senare i februari ses som en barometer för den sittande regeringens popularitet och handlingskraft.
Det verkliga eldprovet blir ändå lokalvalet i maj, där Labour riskerar att tappa stöd i traditionella Labourfästen.
En förlust i lokalvalet skulle enligt forskaren Colm Murphy öka pressen på partiledningen och möjligen resultera i Keir Starmers avgång som partiledare och premiärminister.
Murphy ser krisen i Storbritannien som ett uttryck för ett bredare missnöje som tar sig uttryck på olika håll i Europa.
– Väljarna är mer rörliga, de är mindre lojala mot partier och mer otåliga. Jag tror att det beror på den svårare ekonomiska och geopolitiska situation som västvärlden befinner sig i.