STOCKHOLM Kan det ha varit den komiska symboliken som plötsligt fick svenskarna att börja fråga sig om den nya ”restriktiva” invandringspolitiken gått för långt?
Häromveckan förklarade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson med inlevelse för journalister varför han hade ett plåster i pannan.
Visserligen hade han själv orsakat skadan genom att kasta sig mot sitt sängbord i sömnen. Men den bakomliggande orsaken var att han hade drömt att han jagades av en ondsint islamist som talade till honom på främmande språk.
Stod alltså arkitekten bakom den nya invandringspolitiken på fullt allvar och erkände att det inte spelar någon roll om fienderna är verkliga eller inbillade så länge de är utlänningar?
Eller var det ändå snarare människorna?
Sedan några veckor fylls svenska massmedier av berättelser om barn och ungdomar som ensamma ska utvisas till länder de knappt känner, trots att de växt upp med sina föräldrar i Sverige.
Nu ser folket resultatet
I över tre år har den svenska Tidöregeringen genom lagstiftning drastiskt minskat den humanitära invandringen till Sverige och dessutom gjort allt för att bli av med människor som redan flyttat hit.
Hittills har politiken haft ett stort stöd bland folket och alla stora partier, inte minst för att den dödliga gängkriminaliteten förklarats med invandring.
Men de senaste veckorna har utvisningspolitiken plötsligt fått mänskliga namn. Nu berör den inte alls gängkriminella utan precis de skötsamma välintegrerade utlänningar politikerna påstått att man vill ha.
När de nya lagarna tillämpas ska tonåringar som Jomana, Nadja och Ayla utvisas så fort de blir myndiga trots att de bott i Sverige största delen av sitt liv, har studier och jobb.
I det nya Sverige ser tonåringar fram emot sin 18-årsdag som en mardröm.
På arbetsplatser, inte minst inom vården, får människor höra att mångåriga kolleger åker ut.
Det väcker sympati men också oro för vad som ska hända med verksamheten och den egna arbetsbördan. Till exempel är över hälften av de svenska vårdbiträdena utrikesfödda.
Socialdemokraterna velade länge
Under hela Tidöregeringens tid vid makten har avsaknaden av kritik mot invandringspolitiken varit slående.
Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har visserligen protesterat. Men oppositionsledaren Socialdemokraterna har trott sig känna hur vindarna blåser och lagt sig stilla i Tidöregeringens kölvatten.
Nu ser de sig plötsligt yrvakna omkring som om de inte varit medvetna om vad som hände.
Ännu förra veckan när C, MP och V kom med ett förslag för att förhindra tonårsutvisningarna stretade S emot.
Till slut föll man för pressen och krävde en ”ventil” för ungdomarna, men påpekade ändå för säkerhets skull att man inte vill återgå till ”den gamla migrationspolitiken”.
Skaver inom regeringen
Trycket från folket och oppositionen får nu även regeringspartierna att dra öronen åt sig.
Lilla utrotningshotade Liberalerna kräver också en ventil för tonåringarna. Och Kristdemokraterna dras med en inre debatt om huruvida utvisningarna speglar kristna värderingar.
Sverigedemokraterna säger självklart blankt nej till några undantag i den överenskomna politiken.
Statsminister Ulf Kristersson balanserar genom att säga att man ska titta närmare på särskilt ömmande fall men hålla fast vid en ”reglerad invandring”.
Invandring blir en valfråga
För Tidöpartierna innebär den nyvakna debatten om migrationspolitiken en svårare slutspurt.
Några av de tuffaste förslagen som finns kvar borde läggas fram under våren. Hit hör möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd och att utvisa människor på grund av bristande ”vandel”.
Båda är starkt ifrågasatta av grundlagsexperter och riskerar nu splittra regeringen.
För Socialdemokraterna innebär debatten något de önskar allra minst: att debatten inför valet ska handla om migrationspolitik som alltid spelar Sverigedemokraterna i händerna.