Svenska Yles grävande redaktion har i en färsk dokumentär lyft fram kvinnor som levt med bestående men efter förlossningar. Kvinnorna har också haft svårt att få både diagnos och vård i Finland.
Eva Uustal, överläkare i gynekologi och obstetrik vid Universitetssjukhuset i Linköping, menar att mycket av problematiken handlar om att man genom historien mest fokuserat på det som ögat ser.
– Vi har normaliserat ganska stora skador genom årens lopp därför att vi inte har sett dem. Man har sagt att ”lite får man räkna med när man föder barn”.
Förlossningsbristningar delas in i grad 1 till 4, där första graden innebär små bristningar i huden medan fjärde graden innebär skador på ändtarmens slutmuskel.
Vanligast är andra gradens bristningar i mellangården, området mellan slida och anus.
En andra gradens bristning kan, förutom att skada hud och slemhinnor i mellangården, också skada musklerna på insidan. Det här området behöver vi fortfarande mer kunskap om, enligt Uustal.
– Vi är ju på medeltiden fortfarande när det gäller kvinnlig bäckenbottenanatomi, säger hon.
Mariette Pontán är vice ordförande i Barnmorskeförbundet och medlem i styrelsen för föreningen Synnyttäjien oikeudet (på svenska ungefär Föderskornas rättigheter).
Hon understryker att det är varje föderskas rätt att få veta vad som har hänt med kroppen efter en förlossning.
Inte minst för att få en förståelse för vad de kan förvänta sig av läkningsprocessen och vad som behövs för att bristningen ska läka bra.
– Vad har brustit, vad har hänt med min kropp, hur har bristningen som har uppkommit reparerats?
En webbenkät kan bli avgörande
Eva Uustal har tagit initiativ till ett bristningsregister i Sverige som sedan 2014 varit ett hjälpmedel för att följa upp förlossningsbristningar.
Från början fanns det ett visst motstånd mot registret, en del av dem som jobbade inom förlossningsvården var oroliga för att det skulle synas i registret om de gjort ett dåligt jobb.
– Men min tanke var ju tvärtom, vi ska uppmuntra varandra till att göra ett bra jobb i samband med att man föder barn, säger Uustal.
Registret är också ett hjälpmedel för att fånga upp kvinnor med allvarliga besvär som inte vågat söka hjälp eller inte förstått vart de ska vända sig.
– Vi har många fall där man tyckt att det har varit så pinsamt och jobbigt att man läcker avföring att man inte ens har talat om det för sin familj. Och så har man svarat på en webbenkät, kommit in i vårdsystemet och faktiskt fått behandling. Varje sådant fall är ju värt miljoner, säger Eva Uustal.
Tydligare diagnosverktyg
Eva Uustal har också arbetat med att skapa underkategorier till diagnosen andra gradens bristning.
Registret handlar inte så mycket om att ta fram tydligare statistik, utan mera om att säkerställa att kvinnorna undersöks grundligare eftersom läkarna får veta vad de ska leta efter.
– De här klassificeringarna som vi har infört gör att man måste undersöka alla kvinnor med ett finger i ändtarmen och slidan, man måste känna på mellangården.
Enligt Eva Uustal har vården i Sverige under de senaste åren också börjat lyssna på hur de drabbade kvinnorna själva beskriver sin situation.
– Om man känner sig vid eller öppen eller om man har svårt att tömma tarmen, om det är svårt att bajsa.
I Finland saknas motsvarande register och nationella riktlinjer för hantering av förlossningsbristningar och -skador.
Det här är en brist, säger Mariette Pontán.
– Vi har inte ett nationellt program eller riktlinjer för hur bristningar och förlossningsskador ska skötas, och jag vet att både Barnmorskeförbundet och Synnyttäjien oikeudet tycker att det skulle kunna vara en lösning, säger Pontán.
Barnmorskeförbundet har också gått ut med ett ställningstagande efter Yles granskning där de kräver tydliga vårdlinjer i hela Finland för att garantera jämlik vård.
Systematisk uppföljning behövs
Camilla Isaksson, specialistläkare inom obstetrik och gynekologi inom vårdsammanslutningen HUS, tycker att det också har skett stora framsteg i Finland under de senaste tio åren, men att det fortfarande finns skillnader jämfört med Sverige.
– Och jag tror att på många håll i både Finland, och kanske också någonstans i Sverige, om man söker sig utanför Stockholmsregionen, kan det finnas lite förlegade uppfattningar om vad vi gör och vad vi inte gör.
När Isaksson själv specialiserade sig som läkare minns hon att det på den tiden inte talades mycket om bristningar över huvud taget. Och om det talades om dem handlade det om sfinkterrupturer, alltså den allvarligaste graden av bristning.
– Man talade faktiskt väldigt lite om mellangårdens muskulatur. Där har det skett en jättestor förändring. Våra specialiserande läkare nu vet och kan otroligt mycket. De gör alla ett prov på att de kan laga en sådan här bristning, säger Isaksson.
Alla tre är de överens om att öppenhet, utbildning och systematisk uppföljning är nyckeln till att förbättra vården av förlossningsbristningar och -skador. För Finlands del handlar det nu om att det behövs tydligare vårdkedjor och eventuellt ett eget register för att systematiskt följa upp förlossningsskador.
– Vi behöver få vårdkedjorna att fungera. Vi behöver få en uppföljning, som föderska ska man veta vart man ska vända sig om man behöver kolla upp vad läget är med just ens egen bäckenbotten, avslutar Mariette Pontán.
