Start

Efter Yles granskning: Barnmorske­förbundet kräver jämlik vård för förlossnings­skador

Förbundet önskar att tydliga vårdlinjer skulle införas i hela Finland för att garantera jämlik vård.

En skylt som pekar till förlossningsenheten på ett sjukhus. I en korridor.
Vårdanvisningar vad gäller förlossningar och eftervård är olika i olika välfärdsområden. Bild: Antro Valo / Yle

Finland saknar nationella vårdrekommendationer för att identifiera och behandla förlossningsskador och bristningar efter förlossningar.

Det uppger Finlands Barnmorskeförbund i ett ställningstagande som svar på Svenska Yles dokumentär och artiklar om förlossningsskador.

Finländska kvinnor berättar att de rest till Sverige för att få vård för förlossningsskador, eftersom de upplevt att hjälpen inte erbjudits i Finland.

Efter att Svenska Yles granskning publicerades har drygt 130 kvinnor hört av sig och berättat om liknande upplevelser.

Välfärdsområdena har egna riktlinjer

Varje välfärdsområde har egna vårdanvisningar och vårdlinjer som gäller under graviditeten, förlossningen och eftervård, men ingen övergripande nationell linje finns.

Kvinnor som fött barn befinner sig därmed i ojämbördiga situationer, uppger Barnmorskeförbundet och påpekar fördelarna med kontinuitet i barnmorskevården.

I sitt ställningstagande lyfter förbundet att kvinnors hälsoproblem är underidentifierade och underbehandlade.

Förbundet uppger att barnmorskor jobbar för den födande personens bästa utifrån sin utbildning och erfarenhet. Förbundet efterlyser mera resurser till utbildning för barnmorskor och satsningar på barnmorskevården.

”Som gemensam målsättning i samhället bör vara att kvinnor som fött barn, och alla kvinnor, får tjänster inom sexuell och reproduktiv hälsa samt evidensbaserad, högkvalitativ och jämlik vård”, står det i ställningstagandet.

Vill bli av med stigmat

Kvinnorna som uttalar sig i Svenska Yles granskning har vänt sig till vården i Sverige för att få hjälp med sina förlossningsskador. I Sverige opereras skador i bäckenbotten med lägre tröskel, medan finländska gynekologer är mer återhållsamma med kirurgi.

I Sverige finns det också ett så kallat bristningsregister som samlar in kvinnors erfarenheter av symptom före förlossningen, samt åtta veckor och ett år efter bristningen.

Registret gör det möjligt att följa upp med kvinnor som fått bristningar.

Skulle det vara en bra idé att ta i bruk ett sådant här register i Finland också?

– Det skulle vara bra i den meningen att det överlag vid förlossningar, och tiden efter födseln och graviditeten, är viktigt med datainsamling, säger Päivi Oinonen, ordförande för Finlands Barnmorskeförbund.

Den insamlade datan kunde vara ett steg i att förbättra vården och bedöma dess kvalitet, säger Oinonen.

Oinonen tillägger att ett införande av ett bristningsregister inte är förbundets sak att avgöra men hon konstaterar att det förstås är bra att kontinuerligt diskutera ärendet.

Från förbundets håll har man tidigare gjort ämnesförslag om en tydlig vårdlinje kring bristningar och förlossningsskador till Stiftelsen för vårdforskning (Hotus), men saken har inte gått vidare.

Så fort det går att lämna in nya förslag igen kommer förbundet att göra det, säger Oinonen.

Förbundet önskar att stigmat kring frågor om sexuell och reproduktiv hälsa försvinner.