När Jenny Larsson var barn brukade barnen på skolgården kalla varandra för cp. Det var förvirrande för Larsson – det var ju hennes diagnos, cerebral pares.
– Det fick mig att ifrågasätta min diagnos. För min upplevelse av cp stämde inte alls överens med bilden som andra verkade ha av cp.
Användningen av cp som skällsord har gjort det till ett laddat uttryck. Därför undvek Larssons egna föräldrar helt att prata om diagnosen då hon var barn.
I stället behandlade de henne som vilket annat barn som helst. Hon skulle lära sig cykla, gå i trappor, åka slalom, men på sitt eget sätt och i sin egen takt.
Föräldrarnas uppmuntran och bekräftelse har gett Larsson självförtroende, en övertygelse om att hon kan åstadkomma precis det hon vill.
Men hon tycker heller inte att det är produktivt att låtsas som om diagnosen inte finns.
– Jag säger cp hela tiden. Det är ju namnet på min diagnos!
Funkivist med över hundratusen följare
Jenny Larsson tror att en av de vanligaste fördomarna om cp är att det skulle vara en intellektuell funktionsnedsättning, då det i själva verket handlar om två olika diagnoser som kan förekomma tillsammans, men inte nödvändigtvis gör det.
Cerebral pares är en rörelsenedsättning som orsakas av en hjärnskada man fått innan man fyllt två år.
Det finns olika typer av cp. Larsson själv har en ovanlig variant som kallas dyskinetisk cp, vilket innebär att hon har ofrivilliga rörelser och spänningar i kroppen.
Skadan märks också i Larssons tal som avviker från många andras.
Känslan av att vara annorlunda, att inte passa in, var som mest smärtsam i de högre klasserna i grundskolan.
– Det var tufft som tonåring. Jag var osäker, kompisarna tog avstånd och jag började ställa mig frågor om framtiden. Kommer jag någonsin att hitta en kille, kommer någon att kunna bli kär i mig? Det var en svår period.
I dag är Larsson 32 år gammal, tvåbarnsmamma och jobbar som arbetsterapeut i Karlskoga, Sverige. Dessutom driver hon ett Instagram-konto med över hundratusen följare. Där vill hon sprida medvetenhet om livet med en funktionsnedsättning.
Larsson kallar sig funkivist.
– Personer med funktionsnedsättning är en väldigt marginaliserad grupp som behöver få sin röst hörd. Jag försöker lyfta dessa frågor och sätta dem på agendan.
”Mammas kropp funkar på ett annat sätt”
Det var alltid självklart för Jenny Larsson att hon skulle bli mamma.
Men hon var osäker på hur: Skulle hon någonsin hitta en partner att bilda familj med? Troligtvis inte, tänkte hon, och ställde in sig på att skaffa barn på egen hand.
Men sedan mötte hon Robert Åsén. Han var en vän från barndomen och vänskapen utvecklades till kärlek.
I dag har de två små barn, som ännu inte har reagerat på att deras mamma är annorlunda, även om de nog märker att pappa fixar vissa sysslor lite snabbare, till exempel drar igen dragkedjan på jackan.
– Jag är ju deras mamma, de vet inte om något annat. För dem är jag normal. I stället kan de reagera på att andra mammor är annorlunda för att de inte går som jag gör, säger Larsson och skrattar.
Däremot har Larsson märkt att vissa barn i barnens förskola börjat reagera, till exempel kan de fråga Larsson varför hon pratar ”konstigt”.
– Då försöker jag bara bekräfta dem. Ja, det stämmer att jag avviker. Det stämmer att jag pratar konstigt.
Jenny Larsson är inte rädd för den dag då hennes egna barn börjar ställa frågor om diagnosen.
– Jag vill inte göra en stor grej av det, utan bara konstatera att det är så här min kropp funkar. Mammas kropp funkar på ett annat sätt.
Jenny Larsson är en av gästerna i Efter Nio. Du kan se hela avsnittet här nedan:
