Det pågår en förskjutning i den nordiska kulturpolitiken – från en modell där staten bär huvudansvaret, till en där privat kapital spelar en allt mer avgörande roll.
När pengarna inom kulturfältet sinar finns två alternativ: att ge upp eller göra något åt saken själv. Balettdansaren Suvi Honkanen hör till den senare gruppen.
Hon lämnade av personliga skäl sin karriär på Finlands Nationalbalett, men bestämde sig för att grunda en ny samtida balettgrupp, Dance Works Helsinki, som verkar på det fria fältet.
Men att skapa konst kräver kapital, och Honkanen insåg snabbt att de traditionella vägarna var för trånga. Hon orkade inte vänta på beslut om fondpengar.
– Vi körde med ett pitch deck precis som man gör i företagsvärlden. Vi ringde runt till businessänglar och företag. Nio av tio sa nej, men det fanns alltid den där tionde som nappade, berättar Honkanen.
Modell från USA
Med stöd av sin närmaste krets har hon navigerat i en värld som traditionellt känns främmande för konstnärer.
Honkanen drog nytta av erfarenheter från tiden familjen bodde i USA, där privat finansiering är norm. Nu har hon kunnat anställa sexton dansare projektspecifikt och ensemblen har på ett år haft fyra premiärer.
Trots framgången med att ”skrapa ihop” pengar ser hon det inte som en ideal situation. Det har varit ytterst svårt att få sponsorpengar.
– Det är sorgligt att regeringen skär i kulturbudgeten. Det är inte många som vill stödja konst och kultur i motsats till exempelvis idrott, konstaterar hon.
Suvi Honkanens exempel är precis det som regeringen Orpos regeringsprogram uppmuntrar kulturbranschen till.
Hennes erfarenhet speglar också en bredare nordisk trend som beskrivs i en färsk rapport som beställts av Nordiska ministerrådet. Den pekar på att konstnärer i dag inte enbart förväntas skapa, utan också vara experter på fundraising, marknadsföring och att bygga nätverk.
Det är en utveckling som enligt forskningen riskerar att flytta fokus från estetik till entreprenörskap.
Svenska Teatern lappar med privata pengar
Också institutionerna känner av nedskärningarna. På Svenska Teatern i Helsingfors har man under de senaste två åren en halv miljon euro mindre att röra sig med på grund av statens nedskärningar och branschens ökade lönekostnader.
Teaterchefen Joachim Thibblin ser den privata finansieringen som ett nödvändigt ”fjärde ben” att stå på. Det handlar inte längre bara om att sälja biljetter, utan att bygga upp en helt ny infrastruktur för filantropi och företagssamarbeten.
För att trygga en hållbar ekonomi har Svenska Teaterns styrelse beslutat att på sikt öka andelen privata pengar. Teatern kommer att anställa en person som jobbar med det här.
Det handlar om att bygga upp en infrastruktur som inte finns inom kulturverksamheten, förklarar Thibblin.
– Det är någonting väldigt nytt i Finland. Det handlar om att hitta olika intressenter som har ett intresse av att vara delaktiga och se värdet i det vi gör, till exempel olika företag och privatpersoner.
– Vi vill stärka institutionens långsiktiga hållbarhet och minska sårbarheten vid politiska svängningar, fortsätter han.
Det här är ett strategiskt drag som rapporten från Kulturanalys Norden pekar ut som avgörande: De stora institutionerna har resurserna att professionalisera sin jakt på pengar, medan mindre aktörer ofta faller mellan stolarna.
På Finlands Nationalopera har man till exempel redan i flera år jobbat med företagspartnerskap, där företagssponsorer är en viktig del av finansieringen.
Q-teatteri i Helsingfors täckte i sin tur underskottet på 800 000 euro efter regeringens nedskärningar i fjol genom att efterlysa och få stöd av mecenater. Mecenatverksamheten fortsätter också i år.
Skillnader i Norden
Rapporten synliggör markanta skillnader i de nordiska grannländernas förutsättningar för att öka andelen privat kapital. Danmark sticker ut – där är privat finansiering, särskilt från stiftelser, en djupt rotad del av kulturekonomin. Danska museer får i dag över 50 procent av sina intäkter från icke-offentliga källor.
Sverige ligger däremot efter när det gäller stiftelsefinansiering, delvis för att kultur inte har definierats som ett ”allmännyttigt ändamål” i den svenska skattelagstiftningen förrän 2014.
Sveriges kulturminister Parisa Liljestrand efterlyser nu en större andel privat finansiering för de svenska kulturaktörerna. Norge har å sin sida valt en mer experimentell väg genom sitt nu skrotade ”matchningssystem” (2014–2021).
Modellen gick ut på att staten belönade verksamheter som lyckades locka privata donationer med extra medel – en metod som till slut föll efter kritik om att den gynnade de redan resursstarka institutionerna i storstäderna.
Risker och fördelar
Den stora knäckfrågan i rapporten är den sköra balansen mellan pengar och konst. Å ena sidan kan en breddad finansiering ge ökad autonomi och minska sårbarheten vid politiska svängningar.
Å andra sidan visar forskningen att privata donatorer ofta föredrar ”trygga” projekt eller satsningar med mätbar samhällsnytta, som ungas psykiska hälsa. Risken är att den konstnärliga mångfalden offras för en trygg likformighet.
Dessutom leder beroendet av privata medel till en ökad ”projektifiering”. Eftersom privat finansiering nästan uteslutande är tidsbegränsad försvåras det långsiktiga konstnärliga utvecklingsarbetet.
I Danmark har maktbalansen ändrats: när privata fonder betalar för stora byggprojekt tvingas staten ofta stå för de framtida driftskostnaderna. Det gör att privata givare i praktiken styr vad statens kulturpengar ska gå till.
Det viktigaste för oss är att behålla vår konstnärliga integritet och självständighet så att det inte påverkar innehållet
Joachim Thibblin, Svenska Teatern
Privata pengar får inte ersätta offentliga
Kulturen i Finland och i resten av Norden håller på att lära sig ett nytt språk. Joachim Thibblin understryker att de privata pengarna aldrig får ersätta de offentliga, utan måste fungera som ett komplement.
Rapporten ger också en tydlig varning: om kraven på egenfinansiering drivs för långt kan det snedvrida konkurrensen. Institutionerna kan tvingas in i en kommersiell återvändsgränd där de tvingas tävla med privatteatrar på villkor som varken gynnar konsten eller publiken.
– Det viktigaste för oss är att behålla vår konstnärliga integritet och självständighet så att det inte påverkar innehållet, säger Thibblin.
Samtidigt konstaterar han att rädslan för privata pengar ofta bottnar i en brist på kunskap om hur man faktiskt gör.
För Suvi Honkanen handlar den privata jakten om överlevnad här och nu – om rätten att få dansa och sysselsätta andra.
För Joachim Thibblin handlar det om att bygga en hållbar ekonomi som kan bära teatern genom framtida kriser.
– Det finns en rädsla att ju mer privat finansiering man har, desto mer minskar det offentliga. Det har jag aldrig sett. Tvärtom, myndigheterna applåderar att man har en fungerande och utvecklande verksamhet.