MILANO
En strålande första period följdes upp med ett mål i numerärt underläge. Finland ledde halvvägs över storfavoriten Kanada med 2–0 och vägen mot guldmatchen var öppen.
Men i stället för att slappna av och njuta av medvinden blev lejonflocken orolig och skraj.
Finland tappade initiativet, de kanadensiska blodhundarna kände paniken i luften och vände och vann OS-semifinalen med 3–2.
Helhetsintrycket: En bortkastad chans
Också med lite distans går det inte att komma ifrån känslan: Finland hade kunnat spela OS-final med en modigare inställning i semifinalen.
I första perioden mot Kanada agerade Finland aktivt, energiskt och framfusigt. Matchen var spelmässigt helt jämn, och Lejonen ledde med 1–0.
Sedan: En total scenförändring. Finland blev passivt, försiktigt och tillbakadraget. Skottstatistiken i första perioden var 8–8. Under de sista 40 minuterna blev den 31–9 i kanadensisk favör.
Lejonen slutade anfalla, försökte inte ens trycka ner pucken i motståndarnas zon och hålla den där ett tag. Det blev två perioder av att slå ifrån sig och åka och byta. Kanadensiska backar som har svagheter i defensiven fick i stället ägna all tid åt att glänsa offensivt.
Med slutresultatet som brutalt facit kan man fråga sig om den utvecklingen faktiskt var nödvändig. Berodde den på att Kanada var otroligt bra, eller hade Finland delvis sig själv att skylla för passiviteten? Det är lätt att luta mot den senare slutsatsen.
Avgörandet: Bara ett lag gick för seger
Oavgjort med tio minuter kvar av en OS-semifinal mot Kanada är egentligen ett drömläge. Vem hade inte tagit det utgångsläget före turneringen?
Men i precis den situationen var Finland ängsligt och blygt. Visst, att tappa en tvåmålsledning svider, men var fanns den resoluta ilskan och aggressiviteten när matchen gick mot förlängning?
När det tog lite tid att få igång spelet efter Kanadas 2–2-mål stod Nathan MacKinnon och smällde otåligt klubban i isen, sugen på att komma i gång igen och börja jaga ett segermål.
Den inställningen saknades hos Lejonen, som verkade mer rädda för att göra misstag.
Laget som gick för seger sista tio vann till slut.
Snackisen: Domargnället, suck
Jag vet inte exakt hur många VM- och JVM-matcher jag bevakat där finländare efteråt klagat på det bristfälliga domararbetet. Men de är otaliga.
”IIHF-domarna har ingen koll, klantar som förstörde ännu en turnering” är den allmänna finländska klagovisan när svenskar, letter, tyskar, schweizare, tjecker och domare från farmligor i Nordamerika har dömt och Lejonen förlorat någon kvartsfinal.
Nu är det OS och jobbet sköts av NHL-domare, som i två-tre decennier dömt i världens bästa liga. Men då har dessa totala proffs tydligen fel nationalitet?
Bara att välja. Vill vi i en OS-semifinal ha IIHF-domare som inte är vana vid NHL-tempo? Eller vill vi ha de bästa domarna i världen, som förresten fick alla de viktiga domsluten rätt? Jag vet själv vad jag föredrar.
Ännu ett OS tar slut, och Finland lär inte få något guld den här gången heller. Men hoppet är inte förlorat. Snart blir kanske ”klaga på hockeydomare” en OS-gren. Och då har Finland åtminstone en given guldmedalj.
Utropstecknet: En 19-åring utöver det vanliga
I Finland var det tre backar som fick mest speltid: Miro Heiskanen, Esa Lindell och Rasmus Ristolainen.
Vem som spelade mest i Kanada? En nittonårig forward.
Macklin Celebrini var på isen mer än Connor McDavid, mer än Cale Makar. Och himmel så han spelade. Yvig, outtröttlig, svårstoppad – och givetvis inblandad i segermålet. Succén från NHL-säsongen har fortsatt i Milano. En stjärna är sannerligen tänd.
Frågetecknet: Vad hände med Rantanen-Aho?
Finland hade toppat laget med vad som kunde ha varit en sylvass förstakedja.
Bästa blåvita poängplockaren i NHL, Mikko Rantanen. Den ledande finländska centern, Sebastian Aho. Och de stora målens man, formspelaren Artturi Lehkonen.
Det blev ett mål direkt på tekning i powerplay, men vart försvann den kedjan i övrigt? Vart tog chanserna vägen, var blev de långa anfallen? Hur många gånger såg Finland ledande forwards farliga ut?
Skillnaden i tyngd mellan ländernas förstalinor blev beklagligt stor.
Lejonkungarna:
Tre stjärnor: Miro Heiskanen
Precis som i kvartsfinalen Finlands bästa spelare. Spelade mest av alla på plan och uppträdde hela tiden med pondus och tyngd. Skulle de övriga toppspelarna ha nått Heiskanens nivå i sitt spel skulle Lejonen spela om OS-guldet på söndag.
Två stjärnor: Rasmus Ristolainen
Äntligen med i landslaget i en storturnering, och har gjort ett strålande OS. Visade direkt från de första bytena exempel i det fysiska spelet, och fortsatte starkt matchen ut. Smällde på och bet ifrån. Har höjt sina aktier på NHL:s transfermarknad.
En stjärna: Erik Haula
Om så bara för matchens finländska prestation: 2–0-målet i numerärt överläge. Men också annars ledde Haula fjärdekedjan med den äran. En trio som gjorde sitt med begränsad speltid, och som oftare kunde ha matchats mot den kanadensiska förstakedjan. Nu föll för mycket av det ansvaret på Roope Hintz kedja.
Fortsättningen: Det här blir ännu brons
Finland skakade om Kanada. Några timmar senare lade sig Slovakien raklångt mot USA, den andra semifinalen blev ingen match. USA:s seger med 6–2 var i underkant.
Slovakien är tröttkört. Lagets stjärnor med Juraj Slafkovsky och tre NHL-backar i spetsen har matchats hårt och nu är bensintanken tom. Dessutom har laget kortare vilotid inför bronsmatchen än Finland.
Lejonen vinner brons om laget spelar exakt tvärtemot hur Finland uppträdde i de två sista perioderna mot Kanada. Med modigt, snabbt och aktivt spel kommer slovakerna inte att hänga med och Finland tar medalj för femte gången på sex turneringar med NHL-proffs.