Suede har nu gjort exakt lika många skivor före som efter att de slutade första gången. Mellan 1993 och 2002 gjorde de fyra fantastiska skivor och en usel. De fem nyaste är alla bra. Olika men ändå lika det gamla.
Fjolårsplattan Antidepressants turné Dancing With the Europeans startar en tisdagskväll i Helsingfors ishall.
Frågan innan konserten är om de kommer att nostalgisera över nittiotalet och dra en ”greatest hits”? Eller gör de en Bob Dylan och stryker Animal Nitrate och The Beautiful Ones från setlistan?
Vad vill jag ens ha? En nostalgitripp med det överlägset viktigaste brittpopbandet från mitt nittiotal, eller en relevant och aktuell konsert där nya låtar lyfts upp?
En del av mig vill välja det förra. Jag skrev ju redan 1996 i Studentbladet en recension där jag tackade Suede för att de gjort en så bra skiva, trots att gitarristen Bernard Butler hade stuckit.
Jag skulle så gärna känna den gamla känslan av Suede och nittiotalets eufori. Jag vet ju att varken dom eller jag är några ynglingar längre men jag fortsätter ändå jaga den känslan i deras musik.
Let's face it: framtiden ser skit ut och verkligheten är farligare än musiken i dag.
Låtarna från deras andra akt får vara min vägvisare för den här recensionen. Efter 2010 har varken jag eller Suede längre varit oss själva. Fast lite nog. De nya skivorna mäter sig inte med Dog Man Star (1994, min favorit) eller Head Music (1999) men de är faktiskt bra.
Oförskämt bra och större än förut
Ishallen är en betydligt större lokal än Tavastia och kantigare än Gamla studenthuset där de spelat förut. Biljetter har sålts till golvet och nedre våningen, och det är smockfullt på golvet när Suede prick klockan 20 pluggar i och kör igång nyaste skivan Antidepressants tre första låtar i rad.
Disintegrate, Dancing With the Europeans och titelspåret är bra på skiva och lyfter ett par steg till live.
Scenen är enkel. Bakom bandet finns en jättestor skärm med snygg virvlande grafik. Bandet är stiligt klätt i svart och ljuset är inbjudande och färggrant. Det slår mig hur bra Suede är på att förmedla skönhet och skörhet över en hög ljudvall av rockgitarrer. Soundet är högt och mäktigt. Publiken ännu litet avvaktande.
Jag såg inte Suede på Tavastia på det första giget på deras allra första turné 1993, men en recension i Hufvudstadsbladet väckte mitt intresse. Vilka var dessa bortskämda gossar i posörfrisyr och sutenörspäls? Det bara måste ju vara bra.
Sångaren Brett Anderson nämner giget 1993 och frågar vem som var där.
Jag fick till och med kollegan i programmet Hitmen, Mårten Svartström, övertygad om att 9:25 långa The Asphalt World är ett mästerverk utan en trist sekund, och med kanske världens finaste gitarrsolo någonsin.
Den spelar bandet inte men som fjärde låt får de den finska publiken att vakna med Trash. Kurvan går genom hela giget från första låten uppåt uppåt. Därefter Animal Nitrate. Extas.
Vokalisten Brett Anderson har allas blickar på sig. Han ser lika cool ut som 1997 och rör sig som en yngre Mick Jagger.
Han har förstått att det ser tuffare ut att ha en mikrofon med sladd så man kan svinga micken i stora cirklar över huvudet. Han låter jättebra och det gör bandet med. Stup i kvarten är han nere i publiken, låter fansen krama honom medan han sjunger. Spotlighten följer hans huvud som rör sig vid scenkanten och så nära publiken han kan komma.
Suede var ”bögigare” än Oasis och inte rädda för det melodramatiska
Suede var dekadent och fräckt, vilket tilltalade mig. De blev inte stadionstora som Oasis, antagligen för att de hade en kraftigt androgyn image. Se bara på de två första skivornas konvolut med kyssande män och nakna mansrumpor.
På tal om ingenting så ritade Molly Grönroos vid ung ålder ett av Suedes konvolut i Musiktestets videofråga. Känner du igen skivan?
Bilden av Suede skrämde säkert bort en del lagerpimplande, osäkra heteromän som hellre valde fotbollstrygghet hos bröderna Gallagher.
Vi som inte var rädda för kajalpennan uppskattade Suedes melodramatiska image och melodier som konstant kändes som ett sista cigarrettbloss på Titanics däck innan lamporna släcks.
Övergången till So Young är klockren, så bra att jag vill kasta presskortet och journalisthatten i luften och göra helikoptern
I ishallen är Suede ännu bättre än på Flow 2023. Det mesta är gamla klassiker eller spår från nyaste albumet. Den otroligt vackra Everything Will Flow kunde smälta sten. She Still Leads Me On från förrförra skivan är Andersons hyllning till sin mamma som dog 1989.
Tempot ökar, svetten lackar, hit efter hit efter hit får publiken att sjunga med i extas efter en litet trög inledning. Det är live, Anderson sneglar på sin textprompter, tänker snubbla på sladden, poserar, dansar och ger allt.
Mikrofonlös höjdpunkt
Konsertens absoluta höjdpunkt är den sakrala Still Life från 1994. Det blir knäpptyst i hallen när Brett Anderson sänker mikrofonen till sidan och sjunger början utan mick. Han har en bärande stämma som hörs. Det är en mäktig effekt. Publiken håller på att gå upp i limningen när han fattar micken igen. Han är nu 58 år gammal och rösten är i fantastiskt skick.
Övergången till So Young är klockren. De är så bra i kväll att jag vill kasta presskortet och journalisthatten i luften och göra helikoptern. Publiken äter ur Bretts hand; dansar, sjunger och ler. Suede är i sitt livs skick och större än någonsin.
Som svar på min egen fråga så fick jag både min nostalgikick och nya sköna liveupplevelser av det nya materialet. Det här var inget annat än en skamlöst bra konsert.