Jag håller precis på att avsluta intervjun med Svenska Teaterns teaterpedagog Iiris Autio när dörrarna till Stora scenen slås upp.
Ett femtiotal deltagare, främst kvinnor, har anmält sig till förmiddagens stickträff där de, förutom ljudet från deras egna stickor i arbete, får lyssna på teaterns scenograf Erik Salvesen och snickare Markus Toivanen berätta om deras arbete.
På scenkanten ligger stickade rektanglar i högar, sorterade efter färg, och en stapel med ännu ostickade garnnystan som den här onsdagens besökare kommit för att sticka upp.
Det är dags för den tredje av sammanlagt fyra stickningsträffar som Svenska Teatern arrangerar, för att hjälpa musikalen Änglagård med scenografin. När träffarna är förbi kommer omkring 250 personer att ha bidragit i form av flera meter långa stickningar som väller ut över scenen.
– Vi behövde helt enkelt hjälp med det här. Det är en win-win: folk får komma hit och sticka i teaterns unika miljö, och vi får stickningarna som behövs för föreställningen, konstaterar musikalens regissör Maria Lundström.
Idén att involvera publiken i scenografin kom från Iiris Autio, som arbetar inom teaterns publikarbete. Hon är själv en aktiv stickare och blev ivrig när hon lyssnade på musikalens musik och upptäckte stycket Sticka sticka – och ännu ivrigare när hon läste manus och förstod att det kommer att behövas stora stickningar till numret.
– Då tänkte jag att det här är något vi ska göra tillsammans, då blir det mycket roligare.
”I'm in, jag är med!”
Jag tar egna stickor med när jag styr stegen mot teatern den här onsdagsförmiddagen, och när programmet börjar bänkar jag mig med de övriga deltagarna.
En äldre dam som sitter på raden framför mig berättar att hon stickat sedan hon var fyra år gammal – alltså i över 80 år, tillägger hon. Det går undan när det gula garn hon arbetar med blir till stickat tyg.
Hon visar mig hur man lägger upp maskor genom att sticka upp dem på stickorna, istället för en traditionell uppläggning där man ska försöka uppskatta hur mycket garn som behövs för maskorna; ofta blir det antingen alldeles för mycket eller precis för lite, och så får man börja om.
Så har det varit också på de tidigare träffarna, berättar Autio: mer erfarna stickare har givmilt delat med sig av sin kunskap och hjälpt dem som har mindre eller ingen erfarenhet alls.
Just den här dagen består publiken främst av lite äldre personer – det är trots allt mitt på dagen, en vardag – men Autio berättar att alla åldersgrupper har varit representerade, inklusive en hel del tonåringar som vågat sig till träffarna utan sällskap.
Paret Catarina Degerman och Christian Backman har varit på alla tre träffar, och är anmälda också till den fjärde. Det var tur att de anmälde sig till alla direkt, konstaterar Degerman – träffarna blev fullbokade på bara några dagar.
Degerman är en erfaren stickare, medan Backman har fått lära sig på nytt, efter en paus som varat sedan barndomen.
– Min mamma stickade alltid när jag var liten, och jag hade tre systrar så det stickades mycket hemma hos oss. Så jag såg ju hur det gick till, och kanske jag någon gång under skoltiden fick prova på det och jag tyckte nog det var ganska roligt. Så när Catarina sa att nu ska vi gå till Svenska Teatern och sticka så sa jag: I’m in, jag är med.
Lite hjälp behövde han med uppläggningen och stickandet går inte helt lika fort som för en del andra deltagare. Men Backman har njutit av stickandet ändå, både hemma framför tv:n och i teaterns salonger under träffarna.
Vännen lockade till teatern
Några rader längre bak sitter Johanna Andersson tillsammans med väninnorna Anu Suomalainen och Satu, som inte önskar vara med på intervjun.
Men det är Satus förtjänst att trion är på plats idag, berättar Suomalainen som känt henne i över 20 år. De var grannar när de bodde i samma höghus, och sedermera har Suomalainen, barnmorska till yrket, också förlöst väninnans båda barn.
Tillsammans går de på alla möjliga evenemang och program, ofta på små teatrars föreställningar. Det är alltid Satu som hittar allt roligt program och lockar de andra med, så också denna gång.
Båda är aktiva stickare annars också, och att få en inblick i det som pågår i teaterns kulisser är en trevlig bonus.
– Jag tror jag var sex år gammal när min mamma lärde mig att sticka. Då var det förstås med lite gråt, säger Andersson med ett skratt.
Till hösten ser de fram emot att komma och se sina stickningar på scen och uppleva musikalen, som för Suomalainen är en helt ny bekantskap. Teatern får också tack för arrangemangen och inblicken i arbetet som pågår i kulisserna.
– Och jag är så lycklig som har en vän som Satu, som tog med mig hit. Det här var underbart, säger Suomalainen.