För ett par år sedan nåddes jag för första gången av ryktet om att de låga byxmidjorna är på väg tillbaka.
”Nej!” tänkte jag, och säkert tusentals andra i min generation, vi som var tonåringar och unga vuxna under den här tiden; vi som levde genom vintrar där njurarna frös och de vida, alldeles för långa byxbuntarna var blöta ända upp till knäna.
Vi led så att de efterkommande generationerna kunde njuta av skinny jeans med hög, bekväm midja – och detta är tacken vi får, utbrast millenniegenerationen kollektivt.
Med glimten i ögat, förstås. Vi vet ju att det är så det går: förr eller senare cirkulerar vår ungdoms mode tillbaka och påminner oss om hur gamla vi blivit och hur galna vi såg ut, när vi gled omkring i rosa velourbyxor med ordet juicy tryckt i små plastkristaller på rumpan.
Men jag är inte roat nostalgisk mera, för med modet och estetiken kom också en mindre välkommen trend tillbaka: den extrema smalheten.
Då smal var tjock
Minns du hur det var? Jag minns.
Jag minns hur Kate Winslet ansågs vara tjock i Titanic (1997). Jag minns realityserien The Simple Life (2003–2007) med Paris Hilton och Nicole Richie, där den senare stämplades som ”den tjocka”.
Jag minns Britney Spears på VMA 2007, bara månader efter hennes mycket offentliga mentala sammanbrott – och det enda medierna kunde fokusera på var hur hon såg ut i den glittriga bikinin: tjock.
Jag minns min helt normalviktiga klasskamrat som gick i Viktväktarna och satt med poänghäftet framför sig på skollunchen.
Jag minns min egen unga kropp i spegeln, genom filtret av allt ovan kritiskt granskad och intensivt hatad, ständigt jämförd med andra, med idealen, präglad av en djup längtan efter att få vara smal.
På bilderna från den här tiden ser jag nu en helt normal tonåring som, om hon fått växa i fred, kanske inte hade inlett en kamp om kropp och mat som hållit i sig långt in i vuxenlivet.
2000’s skinny – en protest mot Kardashian-kurvorna
Jag började ana förändringens vindar för några år sedan, med startskottet i Kim Kardashians besök i James Cordens talkshow år 2022.
Alla såg skillnaden: societetskvinnan som byggt sitt brand på sin runda rumpa och en kropp som trotsade 00-talets anorektiska skönhetsideal, hade plötsligt magrat till oigenkännlighet.
Snacket om kändisars plötsliga och ofta radikala viktnedgång har de senaste åren avlöst varandra; Adele, Lizzo och Meghan Trainor; Wicked-stjärnorna Ariana Grande och Cynthia Erivo; Kelly Osbourne; Amy Schumer.
Och som det ofta går rinner elitens trender så småningom ner till oss vanliga dödliga. I fjol hade taggen skinnytok, med innehåll slående likt 00-talets pro-anaforum, fått så stor spridning att flera europeiska länder började reagera. Under press från framför allt Frankrike såg Tiktok sig tvungen att blockera taggen helt.
Nu pratas det istället om 2000’s skinny, och inramningen är ett uppror.
I videor där deras smala kroppar visas upp berättar flickor och unga kvinnor hur de slutat styrketräna och börjat äta mindre istället, hur de kommit till insikt om hur vilseledda de varit av de senaste årens kurvigare kroppsideal och nu tar tillbaka sitt naturliga, feminina tillstånd: den smala kroppen utan synlig muskeldefinition.
Samtidigt avfärdas kommentarernas uppmaningar om att äta mer med att vanliga rekommendationer inte gäller dem; de klarar sig naturligt på mindre, påstår de.
Fasta är protest
Att kraftigt begränsa sitt ätande som en form av protest är inget nytt fenomen.
I Paastomania (2025) spolar författaren, journalisten och poeten Maria Paldanius tillbaka bandet ända till medeltiden för att undersöka fenomenet med frivillig svält i förhållande till vår moderna förståelse för ätstörningar.
Genom medeltidens helgon, viktorianismens flickor, romantikens vurm för tuberkulotiska skönhetsideal, 1990-talets heroin chic med Kate Moss i spetsen och det nya millenniets vurm för extrem smalhet försöker Paldanius hitta förklaringar till varför särskilt kvinnor genom historien valt att svälta sig själva.
På ytan ligger ett lager av uppror, ofta mot patriarkala samhällsstrukturer och snäva möjligheter för kvinnor. Paldanius exemplifierar med Katarina av Siena (1347–1380) som protesterade mot ett arrangerat äktenskap genom att sluta äta, samtidigt som hon klippte av sig sitt långa hår för att göra sig mindre attraktiv för män.
Hon hängav sitt liv åt religionen, åt att hjälpa fattiga och nödställda – och utövade självspäkning bland annat genom att förvägra sig själv mat.
Anorexia mirabilis kallades det – en helig förlust av aptit. Helig svält.
Katarina dog 33 år gammal, efter att ha trotsat sin prästs uppmaningar om att börja äta mera. Hon, liksom många andra gudfruktiga kvinnor under denna tidsperiod som frivilligt fastade ihjäl sig själva, helgonförklarades senare.
Mer kontroversiella i sin samtid var 1800-talets fastande flickor i England och USA, som väckte både beundran och bespottelse. Inspirerade av medeltidens heliga anorektiker hävdade de att de inte åt något alls, ibland över flera år.
Mirakel, ansåg ofta religiösa ledare och en del av folket som också gärna betalade för att beskåda dessa flickor.
Bedragare, ansåg andra som misstänkte att de åt i smyg.
Sjuka, hävdade för sin del läkarkåren, som nyss hade börjat intressera sig allt mer för extrem fasta och vad som drev dessa, ofta unga, flickor till att svälta sig själva i graven.
Alla kvinnor som vägrar mat, oavsett tid och plats, gör det som en reaktion på något i samhället som skaver
En tidig form av social protest, gör en del senare tolkningar gällande. Ett sätt för dessa flickor och kvinnor att protestera mot rådande samhällsstrukturer och kvinnans – inte minst den fattigas – plats i dem.
Mest konkret är protestelementet i suffragetterna, som i sin kamp för kvinnors rösträtt fängslades – och valde att hungerstrejka för att sätta politisk press på systemet.
Också i den moderna förståelsen för ätstörningar, framför allt anorexi, träder protesten som förklaring fram.
Filosofer som Gilles Deleuze (1925–1995) såväl som experter på anorexi som psykiatern Arthur Crisp (1930–2006) lyfter fram sjukdomen som en form av protest; mot konsumtionssamhället och kvinnans plats i det, mot att bli vuxen – särskilt en vuxen kvinna – eller som protest mot förtryckande samhällsstrukturer.
Alla kvinnor som vägrar mat, oavsett tid och plats, gör det som en reaktion på något i samhället som skaver, skriver psykoterapeuten Susie Orbach.
Maria Paldanius, som själv varit sjuk i anorexi, beskriver liknande tankegångar i sin egen sjukdomshistoria; hennes längtan efter extrem smalhet var ofta knuten till en vilja att protestera mot skönhetsideal eller att distansera sig från kvinnlighet i form av sexuellt objekt.
Självsvält är ett symtom på maktlösthet
Det slår mig när jag läser detta att mer än något annat handlar dessa protester egentligen om kontroll. Eller snarare bristen på kontroll.
I de senaste årens analyser av Y2K-renässansen är det flera som tagit fasta på likheter i den allmänna zeitgeisten då och nu: turbulent världsläge, ekonomisk osäkerhet och svajiga framtidsutsikter.
Tänk bara på hur 00-talet såg ut: terrorattentatet mot World Trade Center 2001, följt av Irakkriget och sedan finanskrisen 2008. Och var är vi nu? Pandemi, krig, dystopisk AI-utveckling och auktoritära krafter som vädrar morgonluft i västvärlden.
I historiens spegel ter det sig som ett ganska tydligt mönster: När världen är turbulent och framtidsutsikterna är bortom den egna kontrollen, vänder vi oss inåt och kontrollerar det vi kan:
Kroppen och, i förlängningen, den mat vi tillåter oss att äta – eller inte äta.
Julie Ebbe är kulturjournalist och av 00-talets smalhets traumatiserad millennial.