Vad gör en långfärdsskridskoåkare när våren kommer och isarna smälter?
– Många paddlar kajak. Men för en som gillar isar är sommaren som en enda lång vak, säger Nagubon Viveca Lundkvist och skrattar.
Hon tillägger att varje årstid naturligtvis har sin charm, men hon ser redan fram emot nästa vinter.
För henne och för alla andra som gillar långfärdsskridsko, var den gångna vintern toppen.
De kalla och snöfria veckorna i början av året gjorde att det fanns tjock och fin is så långt ute som vid Utö och Jurmo i den sydvästra skärgården.
En period var det också möjligt att åka långfärdsskridsko över Skiftet mellan Åland och det finska fastlandet.
Enligt Viveca Lundkvist bjöd vintern på över 50 dagar av åkbara havsisar – en stor kontrast mot förra året då förhållandena var usla.
Lärde sig åka skridsko först som vuxen
För Viveca Lundkvist är det ändå ingen självklarhet att susa fram på skridskor, eftersom idrott var något hon närmast avskydde som barn.
– Att åka skridsko i skolan var en mardröm. Skridskorna klämde och hade taggar, man ramlade omkull och var i vägen.
Men då bilder på långfärdsskridskoåkare på blanka havsisar började dyka upp på 1990-talet, väcktes drömmen om att få uppleva någonting så speciellt.
Det tog ändå 20 år innan Viveca Lundkvist skaffade sina första långfärdsskridskor, en modell som hon spände fast på vanliga vandringskängor.
Under den första turen visste hon att hon hade hittat rätt.
– Jag kände direkt att det här är min grej, det här vill jag göra.
I dag har hon skaffat bättre utrustning och är sedan i fjol också medlem i föreningen Finlands långfärdsskridskoåkare.
Man lever i stunden
Varför just långfärdsskridskoåkningen blev en passion är svårt för Viveca Lundkvist att sätta fingret på.
– Det är känslan av frihet, det är farten, och att man kommer så nära naturen. Man lever i stunden. Ibland när jag är ute kan jag känna att det här var precis vad jag behövde just nu.
För Lundkvist som bor i Nagu har det dessutom varit lätt att ta sig till en strand där isen kan vara blank och fin. Det är bara att ta på sig skridskorna och åka iväg.
– Om du har medvind behöver du knappt röra dig då du susar fram. Men man måste komma ihåg att man också ska tillbaka och kan ha motvind.
Säkerheten är viktigast
Den som tar sig ut på havsis måste alltid vara beredd på att något oväntat kan hända.
Viveca Lundkvist betonar att man aldrig ska åka ut utan säkerhetsutrustning och att man ska åka i sällskap med någon annan.
Själv åker hon gärna på ledda turer med utbildade guider, och gillar också spänningen av att man rör sig på is.
– Man får ofta höra ”tänk om du brakar igenom, vad händer då?”. Men då har man utrustning med så att man kan ta sig upp.
Enligt Viveca Lundkvist är den största risken egentligen inte att man hamnar i vattnet, utan att man faller och slår sig.
– Du kommer nog upp ur vaken och de andra kan hjälpa dig, men bryter du en arm eller ett ben är det svårt att komma därifrån.
Alla på isen har också med sig pikar, alltså stavar med en lång, sylvass pigg i änden.
Om isen ser suspekt ut stannar man och hackar i isen för att kolla hur tjock den är, speciellt i början av säsongen.
– Om man kan hugga igenom isen med ett par slag är den för tunn. Man ska också följa med variationer i isens färg och form.
Drömmen om längre turer
Viveca Lundkvists längsta tur gjordes i vintras till Nötö i Nagus södra skärgård och blev totalt 53 kilometer lång.
– Det kändes vansinnigt, men det var väldigt fint. Vår grupp bestod av tio personer varav fyra var utbildade turledare, så jag kände att jag var i trygga händer.
Viveca Lundkvist drömmer om att göra ännu längre turer, som till Utö eller till Åland.
– Man skulle kunna ta det i etapper och övernatta, det skulle vara hur häftigt som helst. Men det kan dröja ett år eller tio år tills vi har bra isar nästa gång, det är det vi inte vet.
På Yle Arenan kan du se Viveca Lundkvist i kortdokumentären som filmades i slutet av februari 2026.
