Så här i efterhand är det svårt att ens beskriva vilket genomslag den första Scream-filmen hade när den gick upp på bio 1996.
Inte sedan Hitchcock tog livet av Janet Leigh i Psycho (1960) hade publiken blivit så överraskad av inledningen på en film.
Knappt hade man hunnit engagera sig i frågan om hur Drew Barrymore skulle klara sig ur inledningens filmfrågesport innan hon drog sin sista suck.
I samma stund som Ghostface gjorde entré för att göra slarvsylta av filmens förväntade huvudperson insåg vi att ingenting skulle bli som förr.
Att Kevin Williamson och skräckgurun Wes Craven hade skapat en slasherfilm som funkade som en lek. En lek med publikens förväntningar och med genrens konventioner.
En film så självmedveten att halva poängen var att redogöra för hur man skapar en skräckfilm. Vem dör först? Och vad händer sen?
Den semiseriösa skräcken
Under trettio år har mycket hunnit hända – på alla plan. Skräckfilmen har inte bara blivit en av de mest populära genrerna, den har också tagit sig in i finrummet.
I år landade sensationellt många Oscarsnomineringar (16 stycken) hos filmen Sinners som står med ena benet i dramagenren och den andra i skräckvärlden.
Bland de nominerade finns även Guillermo del Toros Frankenstein och Zack Creggers Weapons.
Skräckelement letar sig överhuvudtaget allt oftare in i filmer som tidigare kanske gjorts som renodlade dramafilmer.
Berättelser om utanförskap, mobbning, ångest och olika former av familjetragedier kan lätt piffas upp med obehagliga hus, mardrömslika scenarion, spöken och andra övernaturliga inslag.
Och säg den samhällsskildring som inte kan göras mer säljande genom att kasta in lite vampyrer och zombier?
Samtidigt har de renodlade skräckfilmerna blivit allt mer diaboliska och våldsamma.
Kanske är det just överflödet av skräckfilmer som tar sig själv på blodigt allvar i kombination med strömmen av ”seriösa” filmer utklädda i skräckdräkt som gör att jag blir oväntat glad av att återse Ghostface och Sidney Prescott.
Dels för att det är befriande med en film som inte är något annat än det den ger sig ut för att vara, dels för att den av bara farten säger mer om vår samtid än många av de filmer som gör anspråk på att göra just det.
Med kniven på tidens puls
Premiären av Scream 7 har föregåtts av prat om både politik och pengar. Först blev det förskjutningar på regissörspallen, sedan blev det drama när en skådespelare fick kicken till följd av politiska utspel i Israel/Palestina-frågan.
Sedan hoppade ännu en skådis av och då gjorde man en tvärvändning för att kalla in den gamla stjärnan Neve Campbell och den gamla upphovsmannen Kevin Williamson.
Efter det har det mesta handlat om pengar. Hur mycket Campbell ville ha i lön för att återvända och hur mycket man förväntar sig att filmen ska spela in på bio.
Just nu droppar sågningar av filmen in. För allt var förstås bättre förr.
För min del är det inte det som är poängen. En franchise är en franchise och att förvänta sig nydanande vändningar är som att hoppas på att Mellolåtarna ska bjuda på odödliga texter.
I mina ögon bjuder Sceam 7 på just den mängd jumpscares och hänvisningar både bakåt och till själva genren som krävs för att den ska leverera det som franchisen utlovar.
Men framförallt placerar även den här Scream-installationen kniven på det som just nu råkar vara kollektiva smärtpunkter. Hotet från AI, en snudd på sjuklig fascination för true crime, nostalgivurmen och synen på åldrande.
Nu är till och med Gale Weathers (Courteney Cox) medveten om att hon inte är evigt ung. Och medelålders-Sidney (Neve Campbell) tvingas inse att det kanske är dags för dottern Tatum (Isabel May – förvillande lik Jennifer Lawrence) att få lite överlevnadsträning.
Och samtidigt som det naturligtvis är lite idiotiskt att fortsätta med ett koncept som bygger på att folk aldrig lär sig att skippa samtal från okänt nummer så är det charmigt att minnas en tid när folk faktiskt pratade i telefon.
Och när våldet i både Screamvärlden och i andra genrer tenderar att bli allt obehagligare känns det nästan lite hemtrevligt att få hänvisningar till Motorsågsmassakern och A Nightmare on Elmstreet.
Frågan är om det säger mer om mig än om vår tid?
Silja Sahlgren-Fodstad är filmkritiker och måttligt förtjust i både jumpscares och blod. Filmer som leker med filmreferenser står däremot högt i kurs.