När poängen för UMK-finalen 2026 räknades samman stod det klart att Linda Lampenius och Pete Parkkonen inte bara vunnit en tävling – de hade med sina 570 poäng skrivit historia. Med bidraget Liekinheitin (som betyder eldkastare) överträffade de Käärijäs tidigare röstrekord.
Men det är inte bara röstsiffrorna som imponerar, den musikaliska nivån på hela den finländska uttagningen får Lampenius att jubla.
Linda Lampenius, som bott i Sverige i över tjugo år, har tidigare sett Melodifestivalen som årets största musikhändelse. Men i år menar hon att skillnaden mellan länderna var brutal.
– Nivån på alla sju som tävlade i UMK i år var mycket bättre än nästan vartenda nummer i Sverige. Jag förstår inte vad som har hänt i Sverige, UMK är bättre än Mello nu, säger hon till Svenska Yle.
Segern ett personligt långfinger
För tio år sedan hade hon tvekat att ställa upp – då höll den finländska produktionen inte måttet enligt henne. I dag ser hon segern som en personlig upprättelse.
Den mest brännande punkten är uppgörelsen med den nu dömde affärsmannen Peter Nygård, som stämde Lampenius för förtal 2001. Efter decennier av juridisk press och tystnadsplikt står hon äntligen fri.
Segern inför miljonpublik är hennes sätt att sätta punkt för den mörka perioden.
– Det här är mitt långfinger åt Peter Nygård.
Låten föddes ur samtal som går djupare än hennes 460 sidor långa självbiografi. Den handlar om den ”iskyla” som uppstår när man blir rädd för att visa sig sårbar inför dem man låter bli förälskad i en.
– Man har kanske dålig självkänsla eller någonting man vill dölja, och så blir man iskall istället, säger Lampenius och syftar på sitt eget liv.
En euro för varje elakt ord
Trots succén kämpar Lampenius fortfarande med en överkritisk inre röst, ett arv från studietiden vid Sibeliusakademin. Hon erkänner att hon fortfarande har svårt att acceptera sitt eget utseende.
– Det har inte med åldern att göra, jag tyckte att jag var jätteful när jag var 25 år också. Jag är en perfektionist när det gäller allt: spelandet, hur jag hoppar upp på en stol, hur jag rör mig.
För att motverka den negativa inre rösten har teamet infört en bötesburk. Varje gång Lampenius talar illa om sig själv kostar det en euro.
– Det är ett bra sätt.
Hon reflekterar också över den paradox hon levt i: Sibeliusakademins krav på perfektion kontra popvärldens krav på att vara sexsymbol. Hon menar att Finland äntligen kommit i kapp omvärlden där kvinnliga artister får vara både skickliga och sexiga.
– Min PVC-dräkt på 90-talet var ju extremt snäll jämfört med vad unga artister har i dag, men ändå fick jag skit för det då. Det var en annan tid.
Lampenius slog igenom med buller och bång på 1990-talet. Rätt ofta var det hennes utseende som stod i fokus snarare än hennes fantastiska talang som violinist.
Själv menar Lampenius att utseendet inte alls var ”en del av paketet” förrän hon var nästan 30 år. Bakom pop-estetiken finns en livstid av klassisk skolning – från turnéer redan som åttaåring till åren på Operan.
Trots att Lampenius själv ofta stått i centrum för diskussioner om skönhetsingrepp och yta, har hon på senare år intagit rollen som en skarp kritiker av industrin.
I samband med att kollegan från Baywatch Pamela Anderson uppträdde utan smink i offentligheten för ett par år sedan kritiserade hon Kardashian-klanen hårt i ett Instagram-inlägg.
Jag har aldrig tyckt om mitt ansikte. Inför UMK visste jag att allt skulle synas, mina ben, armarna, kroppen, och det är bara jag som kan påverka det.
Linda Lampenius
Lampenius menade att de dragit in kvinnor i en cirkel av omöjliga utseendekrav. ”Även om de tog av sig all smink skulle de aldrig mer kunna visa sin äkta skönhet. De har ändrat verkligheten till något som är oäkta”, skrev hon.
– Jag tycker det är värre i dag än på 90-talet på grund av sociala medier. Allt är så förvrängt och filterstyrt att unga flickor tror att det är något fel på dem själva när de ser de här fejkade bilderna. Eftersom jag träffar många av dessa kända människor privat vet jag ju att verkligheten ser helt annorlunda ut.
Angående pressen och kraven på sig själv menar hon ändå att det inte handlar om yttre krav. Det är hon själv som sätter kraven.
– Jag har aldrig tyckt om mitt ansikte. Inför UMK visste jag att allt skulle synas, mina ben, armarna, kroppen, och det är bara jag som kan påverka det.
När vi träffas ett och ett halvt dygn efter lördagskvällens seger syns inga spår av trötthet eller festande.
– Folk undrar hur jag och Pete kan vara så fräscha precis efter en vinst. Men vi festar inte nätterna igenom. Vi är båda jättemycket i naturen, går långa promenader, springer med hund och tränar mycket. Vi äter hälsosamt och sover.
I stället för den sköra, anorektiska bild som ofta målades upp av henne på 90-talet, vill Linda nu visa upp en hälsa som bär.
– Jag vill visa att även om man är 56 så kan man vara välmående. Om jag hade varit anorektiskt smal i de här bilderna hade det varit en dålig förebild, men jag ser frisk och välmående ut. Det är viktigt för min mentala hälsa att allt annat i livet är bra.
Från ”pinsam mamma” till Eurovisionshopp
Hon håller samtidigt på att jobba på en ny skiva och har redan under fjolåret jobbat med skickliga unga artister och producenter. UMK-segern har inte bara gett upprättelse professionellt, utan även i hemmet.
– Mina tonårsdöttrar tyckte det var pinsamt förra hösten att deras mamma, som för dem bara är ’mamma’ och klassisk violinist, skulle hålla på med popmusik och Tiktok. Men nu är de jättestolta över vinsten och väntar bara på att jag ska komma och få ge mig en kram.
Genast på måndagen efter segern började Lampenius och Parkkonen med ESC-teamet förbereda showen i Wien i maj.
Exakt vad de ska göra annorlunda kan Lampenius ännu inte gå in på. För UMK tränade de ett halvår, nu har de två och en halv månad på sig att träna inför Eurovisionen.
För en klassiskt skolad musiker är Eurovisions förbud mot liveinstrument en utmaning. Att synkronisera varje stråkdrag med en förhandsinspelning kräver extrem precision för att det ska se äkta ut. Att trotsa förbud går inte heller eftersom hon inte får ut ljud.
– Jag spelade ju på riktigt nu också i UMK, man är tvungen att göra det på riktigt på scen för annars ser det inte rätt ut. Jag var tvungen att göra alla rörelser exakt som om jag spelade själv. Det var mycket svårare än att spela live! Man måste leva lite runt rytmen. Jag har övat på showen sedan november, så nu sitter det, men det är svårt.