Bra att någon sätter ner foten, konstaterar professor i litteraturvetenskap och barnlitteraturforskaren Mia Österlund.
Kommentaren är en reaktion på den debatt om barnlitteraturklassiker som under vintern blossat upp på de svenska kultursidorna. Bearbetningar och nytolkningar av klassiska verk plattar till originalen och innebär en ”fullständig uppluckring av författarskapet”, anser kritikerna.
Ursprunget till debatten är Margareta Sörensons recension av Sagor om Tomtebobarnen av Kristina Sigundsdotter och Maria Löfgren, som baserar sig på Elsa Beskows klassiska saga Tomtebobarnen (1910).
I måndags drogs också Tove Jansson och mumintrollen in i debatten när barnboksförfattaren, illustratören och kritikern Jöns Mellgren lyfte upp en serie bilderböcker utgivna på det svenska förlaget Bonnier Carlsen de senaste åren, skrivna av Alex Haridi och Cecilia Davidsson tillsammans med en rad illustratörer.
Den sortens utgivning har litteraturfältet redan en längre tid upplevt som väldigt besvärande, säger Österlund: produktifierade barnböcker.
– Jag har nästan svårt att kalla dem barnböcker för jag tycker egentligen att de är något annat, eftersom den litterära kvaliteten på dem inte är så hög, säger hon.
Ett dynamiskt författarskap
Kommersiella kringprodukter är inget nytt inom barnlitteraturen, konstaterar Österlund.
Redan under 1940-talet, efter utgivningen av den första Muminboken Småtrollen och den stora översvämningen (1945) var Tove Jansson själv aktivt med i jippon och framtagande av produkter som presentpapper och muggar med Muminmotiv, liksom Astrid Lindgren som i samband med utgivningen av Pippi Långstrump (1945) planerade Pippi-pussel och -teaterföreställningar.
– Båda de här nordiska ikonerna är alltså genast inne i ett tänk där det som skapas är större än barnboken, säger Österlund.
Österlund lyfter också fram det rörliga, dynamiska och föränderliga i Janssons författarskap överlag och Muminvärlden i synnerhet; mumintrollen kom till som ett klotter på en vägg och levde i serieteckningar i Garm och i bildkonsten, innan de kom in i litteraturen.
Man behöver ha ett visst avstånd till originalet. Då är det full möjligt att experimentera och blåsa nytt liv i klassiker.
Mia Österlund
Jansson reviderade också flitigt Muminböckerna, samtidigt som brodern Lars Jansson så småningom tog över seriestripparna.
Mumintrollen har alltså hela tiden haft ett liv också utanför pärmarna, säger Österlund. Hon har inte heller jättemycket emot kringprodukter, men konstaterar att risken för att originalet ska tappa sin relevans i allra högsta grad finns.
– Det blir väldigt märkligt när företaget Moomin Characters med ena handen värnar så hårt om Tove Janssons arv, och med andra handen är öppen för sådana här ganska problematiska produktifieringar av detsamma.
Nytolkningar behöver distans
En återkommande kritik av de moderna nytolkningarna och bearbetningarna är dess närhet till originalen.
I Sagor om Tomtebobarnen har man strävat efter att återskapa Elsa Beskows världar estetiskt, och i Muminböckerna kombineras Tove Janssons ursprungstexter och illustrationer med nyskrivet och bearbetat, samt teckningar som ska smälta samman med originalen.
Ett ”försök att maskera sig som klassiker”, beskriver Jöns Mellgren det som. Av förlaget beskrivs böckerna som ”återberättade för bilderboksformatet”.
Samma tanke tycks man ha haft i Pippi räddar julen (2025) när boken försetts med illustrationer ”inspirerade av Ingrid Vang Nyman”.
Groteska, konstaterar barnboksförfattaren och illustratören Anna-Clara Tidholm. Så lika, men så mycket sämre, är Mia Österlunds kommentar.
– Man behöver ha ett visst avstånd till originalet. Då är det full möjligt att experimentera och blåsa nytt liv i klassiker, säger hon.
Det finns alltså också lyckade exempel på nytolkningar av klassiker. Österlund nämner till exempel Förskolan Hattstugan på utflykt (2025) av Katarina Kuick och Charlotte Ramel som inspirerats av Elsa Beskows saga Hattstugan (1930) och Mumindalens alfabet (2021) av Annika Sandelin, som Österlund berömmer för att på ett fyndigt sätt gå hand i hand med Tove Janssons tonfall i Hur gick det sen? (1952).
Det handlar inte om att försöka isolera de klassiska verken, påpekar Österlund, utan om hur man väljer att tolka och bearbeta dem.
– Annars får de gärna leva i många varianter, bara de är tillräckligt konstnärligt högstående. Det är när man börjar grumla gränserna och släpper på verkshöjden som det börjar bli mera problematiskt.
Vad tycker du om att förlag har redigerat klassisk barnlitteratur på det här viset? Berätta i kommentarsfältet!