I den nyutkomna fackboken Den röda tråden har författaren Fredrik Segerfeldt två poänger som han vill understryka redan i inledningen.
1. Ukraina är inte en del av Ryssland.
2. Ryssland har ett imperialistiskt arv som sträcker sig 500 år tillbaka i tiden.
Dessa två teser löper (precis som titeln) som en röd tråd genom hela boken. Effektivt argumenterar Fredrik Segerfeldt för att Ukrainas kulturella hemvist finns i Västeuropa och att Ryssland under århundraden velat rädda världen med antingen socialism eller ortodoxi.
Omvärlden har sällan varit särskilt mottaglig för de politiska och kyrkliga inviterna från öst. Snarare framstår det som om Ryssland både förr och nu använt sin våldsarsenal för att behålla sin status som supermakt eller imperium.
Det handlar, skriver Fredrik Segerfeldt, helt enkelt om prestige och om att Ryssland förverkligar en uråldrig imperialistisk tanke om att landet behöver växa för att kunna frodas.
Kommunism och liberalism
Mycket av bokens innehåll känns bekant och en smula förutsägbart med tanke på att boken är utgiven av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, och att Fredrik Segerfeldt dessutom jobbar som programansvarig på idéfabriken.
På sin webbplats skriver Timbro att de i sin verksamhet driver frågor om fri företagsamhet, individuell frihet och ett öppet samhälle. Att de även ger ut fackböcker i linje med sin marknadsliberala agenda är naturligtvis helt i sin ordning, men samtidigt förtar den öppet uttalade högerhållningen en del av bokens trovärdighet och får den stundvis att kännas rätt onyanserad.
Agendan är mer än tydlig i boken och en smula problematiskt blir det också när historiska fakta och populärkulturella fenomen används som liktydiga referenser. Likhetstecknet mellan folk och makthavare bidrar ytterligare till olyckliga generaliseringar, liksom återkommande kommentarer om Ryssland som det efterblivna landet.
Kolonialmakten Ryssland
Bokens stora behållning utgör den mer genomgående analysen av Ryssland som en lite bortglömd kolonialmakt. Det kolonialistiska arvet har varit något som England, USA, Spanien och Frankrike brottats med, men Fredrik Segerfeldt visar med stor tydlighet att också Ryssland under århundraden tillämpat samma imperialistiska och kolonialistiska maktpolitik.
I väst har man kanske blundat för den ryska kolonialismen för den ”goda” socialismen skull, eller sedan har den västerländska kolonialismen överskuggat den ryska för att vi i vår västeuropeiska bubbla helt enkelt blundat för Rysslands och Sovjetunionens agerande i Asien.
Den röda tråden innehåller en hel del intressanta reflektioner i synnerhet om Ryssland som kolonialmakt, men boken är på sina ställen oförlåtligt rörig och populistisk i sina snabba slutsatser.
Visst fungerar boken som en snabbguide till läget i Ryssland, men en betydligt mer grundläggande analys om varför Ryssland drivs av sitt imperialistiska arv hittar du med fördel i Bengt Jangfeldts eminenta bok Vi och dom.