Svenskfinland är bra på att skriva rapporter om hur vår scenkonst borde utvecklas.
Sedan är scenkonstfältet sämre på att ta till sig åtgärder som rapporterna delar med sig av. Det är som om det skulle räcka med att institutionerna varje år producerar sina nya föreställningar, och att Svenska kulturfonden ser till att det händer massor också utanför institutionerna.
Konstnärliga visioner talas det mindre om, eller hur man på ett fruktbart sätt kunde få institutionerna och den fria scenen att mötas och korsbefruktas, eller hur teaterhusen kunde förvandlas till kulturhus som lockar till sig också andra änden hängivna teaterpubliken.
Då nu ännu en rapport har offentliggjorts, önskar jag att teatrarna skulle följa upp den med egna manifest. Egna konstnärliga manifest, inte bara formuleringar i stil med ”vi ska fortsätta göra bra teater för alla, på svenska”.
Det var det som rapporten kritiserade allra mest, att vår teater är bra på att bevara, men inte på att utveckla.
Tänk bara på den omfattande analysen av det finlandssvenska scenkonstfältet som presenterades för tretton år sedan, och som likaså kom med ett brett åtgärdsprogram för att åtgärda akuta problem.
Då hörde jag många säga ”det är nu eller aldrig”, men i dag tretton år senare märker jag att majoriteten av problemen som listades då finns med också i den nu aktuella rapporten.
Det handlar väl om hur pengarna används?
Då tankesmedjan Magma offentliggjorde den nya rapporten på torsdagen, fick den många lovord av den stora (teater)publik som var på plats. Men visst fanns det också lite av ett igelkottsförsvar kvar i reaktionerna: ”Vi gör ju redan mycket av det som efterlyses” och ”idéerna är fina, men det behövs nya pengar för att förverkliga dem”.
Nya pengar?
Är det något man borde ha lärt sig av 2020-talets Finland, så är det att man inte ska fastna vid en längtan efter nya pengar.
Det är väl dessutom ändå som teaterchefen Maria Sid konstaterade: ”vi har ju h...vetes mycket pengar”.
Knappast tänker hon att det finns en massa överlopps sedlar i teaterkulisserna, men att det handlar om hur de existerande resurserna används. Till att försöka bevara nuläget, eller till att också skapa nytt.
Eller som någon röst med företagsbakgrund slängde fram: ”Använd en del av budgeten till en egen riskfond som satsar på det osäkra innovativa”.
Vilken spännande tanke!
Vilken roll ska Svenska kulturfonden ta?
Hur ska man då få institutionerna att den här gången på riktigt ta åt sig de råd och uppmaningar som delades ut?
Är det så att det är finansiärerna som borde stiga fram och ruska om strukturerna, ifall teatersektorn inte gör det på egen hand?
Nu ger rapporten för all del inte höga poäng heller till dem som sitter på pengarna.
Fondens bidrag går i hög grad till att upprätthålla strukturerna, i stället för att hjälpa teaterfältet att utvecklas och bli mer relevant
Svenska kulturfonden är den instans som nästan ensam ser till att det spelas teater på svenska utanför institutionerna, men också där är det ofta business as usual. Fondens bidrag går i hög grad till att upprätthålla strukturerna i stället för att hjälpa teaterfältet att utvecklas och bli mer relevant.
Men hur åtgärdar man det om fonden varken vill eller kan bestämma över vilken sorts teater som skapas med stödpengarna? Som fondens vd Sören Lillkung konstaterade när jag träffade honom i en åboländsk teaterfoajé: ”Vi kan inspirera fältet, men inte styra det”.
Borde man då få aktörerna som söker fondbidrag att sikta högre i sina ansökningar i stället för att i första hand hitta på projekt som tryggar levebrödet för ett år framåt?
Det kunde väl fonden ändå kunna styra, att uttalat be aktörerna jaga framtidsvisioner?
Se över biljettpriserna!
Så vad hoppas jag på nu?
Fram med manifesten! Fram med visionerna!
Ja, det är viktigt att se till att de finlandssvenska institutionerna bevaras, men det är inte allt. För en språklig minoritet är det extra viktigt att hålla dörrar öppna utåt. Teatrarna måste bli mer samhälleligt relevanta, bli en del av samhällsdiskussionen, förvandla sina hus till kulturhus mer än högkulturella borgar.
Och, tänker jag: Se över biljetternas priskategorier!
Det är något som jag saknar i rapporten, en diskussion om dagens finländska teaterbiljettpriser.
Just nu stänger vår teatervärld nämligen effektivt ut dem som i sin vardag ständigt måste planera för att få pengarna att räcka till.
I det tyskspråkiga Europa ser jag överallt teatrar som erbjuder vem som helst biljetter för en dryg tia, samtidigt som dyra biljetter kan kosta mycket mer än i Finland. I Sverige ser jag gott om ungdomsrabatter, och en nationalteater som ger unga under 26 en möjlighet att under ett år gå på hur mycket teater som helst (!) för knappa 35 euro.
Inte oväntat har jag sett väldigt många unga i de svenska och tyska salongerna.
Just det där som många finlandssvenska teatrar desperat kämpar för att lyckas med.
Snart presenterar två teatrar nya strategier
Vad gäller manifesten kanske jag snart kan få en önskan uppfylld. Både Wasa Teater och Åbo Svenska Teater filar med sina färska teaterchefer som bäst på nya strategier som ska presenteras senare i år, Wasa Teaters redan i vår.
Kanske, kanske är de strategierna också konstnärligt sett intressanta, och en väg mot en mer samtidsaktuell teater i Svenskfinland.
En sak är säker: någonting måste hända. Ingen borde längre bara skydda sitt eget fort, utan i stället tillsammans tänka fram nya lösningar.
Då världen omkring oss känns allt mer otrygg och svårgripbar, behöver vi platser där vi tillsammans kan möta utmaningarna.
Och vilken plats kunde vara bättre för det, än teatern.
Tomas Jansson är kulturjournalist och scenkonstkritiker som bevakat finlandssvensk teater i över trettio år, och har skrivit otaliga debattartiklar om scenkonstens framtid.