När Ryssland inledde sitt storanfall mot Ukraina för fyra år sedan undrade en del om det var början på tredje världskriget. Samma fråga har väckts efter att USA och Israel inledde sitt storanfall mot Iran den sista februari i år.
Historikern Niall Ferguson ger ett entydigt svar i brittiska The Times: ”Det här är inte tredje världskriget.”
I stället ser han Irankriget som ett tredje krig vid Persiska viken.
Men om det här kriget drar ut på tiden kan det tredje Gulfkriget bli en lika avgörande händelse som oljekrisen 1973–74, anser Ferguson.
Enligt honom var oljekrisen inte bara en ekonomisk katastrof, utan också en av de farligare episoderna under kalla kriget. Vi borde därför se Irankriget som en lika farlig period i det andra kalla kriget.
Niall Ferguson konstaterar att kriget mot Iran inte värst länge kan fortsätta med samma frenesi som under de första två veckorna.
Hur länge kriget drar ut på tiden är ändå oklart. USA:s försvarsminister Pete Hegseth sa den första krigsveckan att det kan ta ”fyra veckor, men det kan bli sex, eller åtta, eller tre”, men både Hegseth och president Donald Trumps talesperson Karoline Leavitt har betonat att det är Trump som avgör när kriget tar slut.
Om Hormuzsundet är stängt i ytterligare två veckor, skriver Ferguson, kan hotet mot oljehandeln vara lika stort som 1970-talets oljechocker.
Hormuzsundet stryper Asien
Ferguson ser Irankriget som en del av USA:s kalla krig mot Kina, eftersom Kina är en stor importör av olja från Persiska viken. Ferguson har tidigare argumenterat att det här kalla kriget redan har pågått i över sex år. Det är en ekonomisk kamp, men också en klassisk geopolitisk kamp om Taiwan och Sydkinesiska havet, anser han.
Enligt Ferguson sålde Iran förra året nästan all sin exportolja – 520 miljoner fat – till just Kina. Iransk olja utgjorde cirka 15 procent av den råolja som Kina importerade sjövägen och med den siffran placerade sig Iran som tvåa bland Kinas oljeleverantörer, efter ettan Saudiarabien. Ytterligare 1,4 miljarder fat köpte Kina från de fem andra länder vars olja passerar genom Hormuzsundet.
Men ju längre kriget pågår och ju längre Hormuzsundet hålls stängt, desto högre blir kostnaderna för Europa, men också för Indien, Japan, Korea och Taiwan, som samtliga är stora importörer av olja och gas.
För USA:s allierade i Asien innebär ett stängt sund snabbt problem: Japan täcker 31 procent av sitt energibehov med import genom Hormuzsundet. För Sydkordea är siffran 30 procent och för Taiwan hela 38 procent.
För Kina är den siffran 10 procent. Dessutom har Kina byggt upp en oljereserv på cirka två miljarder fat. Det täcker landets behov av olja från Persiska viken i hundra dagar, uppger Ferguson.
Drönarna är den stora frågan
Blixtkrig fungerar bara om man inte får slut på blixt, konstaterar Niall Ferguson.
Hur kriget artar sig hänger på hur USA och Israel klarar av att neutralisera Irans robot- och drönarkapacitet. Robotarna är ett mindre problem, eftersom grannländernas luftvärn är uppbyggt för att skydda sig mot robotanfall och anfallen har slagit ut en stor del av Irans ballistiska robotar.
Ingen har koll på hur många shahed-drönare Iran har, men att det är ett billigt och effektivt vapen har kriget i Ukraina visat.
Iran har också sjödrönare och båda varianterna kan användas å ena sidan till att hålla Hormuzsundet stängt och å andra sidan till att anfalla mål i grannländer som stöder USA.
Phillips O'Brien, expert på militärhistoria och strategi vid tankesmedjan Center för Strategic and International Studies (CSIS), konstaterar i sin tur på nationalekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugmans substack att den amerikanska ledningen inför anfallet mot Iran inte verkar ha insett att Iran trots USA:s övermakt i luften kommer att ha förmåga att slå tillbaka med drönare både i luften och i vattnet.
– USA och Israel kan förstöra vad de än vill i Iran, och det gör de varje natt. Men det ger dem inte förmågan att förhindra iranska motattacker, säger han.
Iran har förberett sig på ett drönarkrig
Phillips O'Brien framhåller att iranierna har förberett sig för det här kriget sedan de amerikanska anfallen sommaren 2025.
– De har alldeles uppenbart tänkt ut en strategi över hur de ska svara. Det som de verkar ha gjort är att sprida ett stort antal drönare på olika håll i landet i små mängder, vilket gör det svårt för USA och Israel att hitta dem alla.
O'Brien säger att Iran också besitter en stor geografisk fördel i och med att de kontrollerar hela Persiska vikens norra kust och att allt iranierna behöver göra för att hålla Hormuzsundet stängt är att anfalla fartyg var som helst i Persiska viken.
– Fartyg är långsamma. De är långsamma och stora och inte värst svåra att träffa med en drönare, påpekar han.
Just nu är Iran dessutom det enda landet som kan exportera olja genom Persiska viken.
– Irans oljeleveranser ökar, säger O'Brien.
– De skickar sin olja direkt till Kina. Jag tror att kineserna skrattar åt det här, när de ser att USA inte kan hjälpa sina allierade att få ut sin olja ur sundet.
Paul Krugman konstaterar att det finns en parallell mellan Persiska viken som dödszon för fartyg som angrips av drönare och den dödszon i Ukraina där stridsvagnar angrips av drönare.